I en liten fransk by lever människorna tätt in på varandra i ett till ytan lugnt och välordnat samhället. Den åldrade Silvio är vår berättarröst som med sin långa livserfarenhet iakttar hur livet går sin stilla lunk ända tills den bryts av häftiga passioner, svek och otro. Sakta så kommer gamla mörka familjehemligheter till ytan och allt rubbas.
Med många små nyanser berättas en historia om längtan, kärlek och passioner. Språket känns avskalat och till ytan enkelt men det döljs många lager bakom. Detta är en bok att läsa långsamt och njuta av, lite som en fin chokladpralin. Det är en väldigt vacker bok och jag kommer bära med mig den länge. Jag blev väldigt förtjust i Nemiroskys berättarstil och hur hon med små medel kunde locka fram så mycket. Och det gör mig väldigt sorgsen att veta att Irene inte fick lov att leva längre, 1942 sattes hon i Auschwitz och en månad senare var hon död. Under sin korta levnadstid hann det komma ut 4 böcker och bla denna bok hittades senare och gavs ut först 2009.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar