Irene Nemirovsky, Ensamhetens vin

Helene är ett litet barn i början av boken, ett oälskat barn och ett barn som bara är i vägen. Hennes mor Bella är en kylig och självupptagen kvinna som gillar ett utsvävande liv och ett liv med sin älskare. Pappan Boris är aldrig hemma, han är ständigt på jakt efter mer pengar så han kan föda sitt spelberoende.Ingen ser Helene förutom hennes djupt älskade guvernant Rose. Sedan drabbas Ryssland av revolution och familjen tvingas fly, först till Finland och sedan till Paris. Helene växer under tiden upp till en stark kvinna som hittar sin självkänsla och till slut våga stå emot som tyranniska mor.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till denna bok, det lilla barnet Helene känns så brådmoget och så vuxen i sitt sätt. Hon känns inte som ett riktigt barn. Jag har förstått att Ensamhetens vin är en självbiografi klädd i en fiktiv romans form. Och kanske färgar det av sig på att Nemirovsky är en vuxen röst men som försöker använda ett litet barns röst för att berätta sin historia? Språket är dock vackert och griper tag i en, men jag får ändå inte samma känsla för denna som för Blodets hetta. Naturligtvis är den väldigt läsvärd för att få en bild av hur livet kunde te sig under revolutionen i Ryssland.