Hud, Mo Hayder

Mo Hayder, Hud
Rec-ex ifrån Modernista förlag, Tackar så mycket!

Handling:

När en ung kvinnas ruttnande kropp återfinns nära ett järnvägsspår utanför Bristol antyder såren på hennes handleder självmord. Det är också just så polisen vill ha det: snyggt och prydligt och enkelt att lägga till handlingarna. Men kriminalkommissarie Jack Caffery tvivlar. Fler synbara självmord dyker upp, alla med kopplingar till Älvgrottorna, ett nästan bottenlöst system av översvämmade gruvor. Caffery börjar ana en skugglik, mystisk varelse, någon som håller sig gömd i mörkret och osedd kan ta sig in i folks hus.
Vid sidan av Caffery arbetar polisdykaren Flea Marley. Med sitt förflutnas trauman bakom sig har hon börjat undra om deras förhållande inte skulle kunna bli någonting mer än det yrkesmässiga. Men så upptäcker hon något som inte bara kommer henne obehagligt nära, det är så skrämmande att hennes liv aldrig kommer att bli detsamma.

Och den här gången kan ingen – inte ens Jack – hjälpa henne.

Vad jag tyckte:

Jag minns så väl den första boken i denna serien, Ritual, och hur den gav mig rysningar längs hela ryggraden och där jag även vid ett tillfälle blev så rädd att jag kastade boken i väggen! (Läs min rec av Ritual HÄR) Mo Hayder skriver inte några lättsamma mysdeckare utan detta är råa, skitiga och ofta djupt obehagliga deckare men det är så otroligt välskrivet att man ändå fastnar totalt. Med denna bok två i serien Walking man, så lyckas hon återigen skrämma mig , kanske inte lika mycket som förra gången, men ändå tillräckligt mycket för att nackhåren ska resa sig och magen vända sig en eller två gånger. I denna bok så upplever jag att Jack Caffrey verkar sliten och trött, det är inte riktigt samma bett i honom som i förra boken. Även Flea Marley känns lite distanserad och hela hennes situation blir helt galen, jag har ibland svårt att förstå varför Flea Marley väljer att bete sig så som hon gör. Jag kan rent av bli irriterad på henne men det är ju det som gör Mo Hayder till en så bra författare, hon lyckas verkligen engagera mig som läsare och få mig att bry mig om karaktärerna så mycket att jag ibland bara vill ruska om bägge två och säga åt dom att skärpa sig. Men sedan får man en större förståelse när man inser att det bara gått någon vecka mellan de händelser som utspelade sig i Ritual och denna nya boken, då är både Flea och Jacks trötthet begriplig.

Hud är en mörk, rå och rejält blodig deckare med komplext innehåll och trovärdiga karaktärer. Hayder är en skicklig författare som kan konsten att få en som läsare helt fast även om man egentligen vill stänga boken för att det är så otäckt.  Det gäller att ha en stark mage och att man inte är vidare känslig för de blodiga detaljerna. Dock så tycker jag att Hayder ändå aldrig går till överdrift, det är en fin balansgång där tycker jag. Om man skriver otäcka och råa böcker med galna mördare och mörka hemskheter så bör det synas och märkas, men blir det för mycket av de råa och blodiga detaljerna så tappas också fokusen på handlingen och historien. Då kan boken lätt kännas som ett enda långt gottande i just de blodiga och äckliga detaljerna och då tappar i alla fall jag intresset. Men Hayder lyckas hålla sig på rätt sida gränsen, där det råa, mörka, otäcka och blodiga tar stor plats men inte hela platsen. 

En annan bra detalj är att vi växlar berättarröst mellan Jack och Flea, det skapar liv och variation i berättelsen. De två är verkligen olika som karaktärer men samtidigt också väldigt lika. Jag gillar även Den Vandrande mannen, han är en intressant bi-karaktär som jag i alla fall gärna läst en egen bok om då hans historia är minst sagt speciell.

Läsvärt är Hud som skräms och väcker obehag på många sätt.   Mo Hayder kan konsten att berätta en historia som väcker många känslor och som stundtals skrämmer en väldigt mycket.

Nu vill jag gärna läsa mer av Mo Hayder, det ska komma en ny bok till våren men då är det en bok i den serie som enbart handlar om Jack Caffery om jag förstått saken rätt.