Äntligen får vi återse Fin Macleod! Denna gång så har Fin slutat sitt arbete som polis och han har återvänt hem till ön där han ska renovera sina föräldrars torp. Men i denna bok är det in Fin som står i fokus så som han gjorde i Svarthuset. Utan det är Tormod Macdonalds historia som står i centrum. För strax efter det att Fin återvänt hem till ön återfinns i lik i en torvmosse. Denna person visar sig ha varit död i många år och han är dessutom släkt med Tormod, men Tormod har alltid sagt att han var ett ensambarn när han växte upp och han har inga släktingar alls. Fin känner sig tvungen att ställa upp då Tormod själv inte kan föra sin talan, Tormod är nämligen svårt dement. Dessutom är Tormod också far till den enda kvinna Fin någonsin älskat, nämligen Marsaili. Jag började läsa denna bok, sedan kunde jag inte sluta fören sista sidan kom. Boken klassas som en deckare och visst finns där en brottshistoria som utreds. Men jag känner också att detta är en roman om människors val och konsekvenserna av dessa val. Samtidigt är det även en roman om en mycket säregen plats, Yttre Hebriderna är den plats vi befinner oss på, en plats som känns så mystisk, så säregen och så underbart vacker. Där människorna som lever där är människor av en annan sorts virke. Efter att ha läst bok nr 2 vill jag ännu mer åka dit och vandra i detta landskap som jag under läsningens gång googlade fram mängder av bilder på!
Jag gillar verkligen Peter Mays sätt att berätta och jag finner att han även i denna bok lyckas skapa en trovärdig berättelse fylld med äkta personer fulla med liv. Jag är speciellt förtjust i hur väl May lyckats med att återberätta Tormods egna berättelse, hans demens känns så riktig men samtidigt så är denna bit berättad med stor värme och medkänsla. Vi får kanske inte alla svaren men det är precis så det ska vara känner jag. Ett långsamt berättande med en underton av vemod och sorg, den berättelse som Tormod har att berätta är en gripande och djupt tragisk berättelse. Boken rymmer som sagt mängder av vackra naturskildringar som är mycket tilltalande.
Här är ett citat ifrån slutet av boken som jag tycker visar väl på Mays vackra och säregna språk:
" Det var en kväll då havet viskade istället för att ryta och gorma. Det lät som det suckade av lättnad över att inte behöva visa upp sitt vanliga argsinta beteende. Upp på den svarta himlen var månen nästan full och lyste över vattnet och sanden. Månskenet kastade skuggor och dolde sanningar i deras halvt upplysta ansikten. Luften var mild och gav löften om den annalkande sommaren. Det var en kväll fylld av poesi, som bubblade upp ur havet och sköljde in över stranden likt vatten ifrån musernas källa"
En värdig fortsättning på Svarthuset, det enda problem jag har nu är att jag längtar redan efter nästa bok i serien!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar