torsdag 10 april 2014

När förväntningarna blir för stora

Khaled Hosseini, Och bergen svarade.

Jag läste Flyga drake av Hosseini och jag rös av den vackra historien och berördes på djupet av Tusen strålar solar. Jag grät av båda böckerna och jag älskade Hosseinis speciella sätt att berätta en historia. Jag älskade hans vackra språk och hans sinne för detaljer. Så när så äntligen en ny bok skulle komma ut av honom så skruvades såklart förväntningarna upp till max. Det är aldrig bra att börja läsa en bok av en författare vars tidigare verk man älskat med så höga förhoppningar.

Det är lätt att luftslottet spricker och allt går i kras. Och bergen svarade är inte på något sätt en dålig bok, tvärtom. Det är en hjärtslitande berättelse om förlust, kärlek, sorg och uppväxt.  Språket skimrar precis som förr och detaljsinnet finns där men i själva historien fattas något. Jag upplever den som rörig och osammanhängande. I korta drag så börjar historien om två syskon där det ena syskonen säljs till en rikare familj. Alltför att den lilla familjen med den nya mamman och syskonet ska ha råd att överleva vintern, så att inga fler barn i familjen dör av kölden.  Sedan påbörjas en färd via en mängd andra människor och deras levnadsöden som ofta enbart har svaga kopplingar till de ursprungliga systern och brodern. Jag vill ju veta mer om dem, om Pari och Abdullah, jag vill veta hur deras uppväxt vart och vad som hände med dem. Det får jag förvisso veta, men först framemot slutet och då mycket kort.  Vi får möta barnens styvmorbror, han som övertalade barnens far att sälja Pari. Vi får möta Paris nya mamma Parwana. Vi får möta en grekisk läkare som övertar Paris barndomshem. Plus några till, det blir för mycket och för rörigt. Pari möter vi först på slutet i boken, ett kort kapitel som ung kvinna. Sedan får vi möta Abdullah som gammal men inget om åren däremellan.  Alla levnadsöden är var för sig fängslande och berörande, om det kanske varit en novellsamling. Mer uppdelat så kanske känslan varit annorlunda efter läsningen. Men visst finns där stunder då det glimrar till lite extra, då den där magiska känslan som Hossein är så duktig på infinner sig och då njuter jag lite extra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar