Döden tänkte jag mig så av Johanna Mo

Johanna Mo, Döden tänkte jag mig så
Rec-ex ifrån författare/ Forum bokförlag, Tusen tack!

Handling:
När kriminalkommissarie Helena Mobackes son dör under tragiska omständigheter slutar hon själv att leva. Hon blir sjukskriven och isolerar sig. Hennes man lämnar henne och vännerna försvinner en efter en. Efter ett år får hon en ny tjänst hos söderortspolisen. Hon ska leda en nybildad utredningsgrupp med ansvar för mer komplicerade fall och hoppas på att få en mjukstart. Så blir det inte.

En tonårspojke knuffas framför ett tunnelbanetåg och dör. Någon dag senare blir en kvinna nerknuffad. Skräcken sprider sig i Stockholm, perrongerna står tomma och löpsedlarna tävlar i svärta.

Helena Mobacke försöker leda den svåra utredningen samtidigt som de gamla såren är på väg att rivas upp. Till slut tvivlar både hennes omgivning och hon själv på att hon faktiskt ska orka.



Vad jag tyckte:

Detta är en av de bättre svenska deckare som jag läst i år. Boken har en smart intrig som är noga uppbyggd och som känns spännande att läsa. Lagom med detaljer och ledtrådar samt ett bra tempo som inte blir alltför hetsigt. Men Döden tänkte jag mig så är så mycket mer än bara en deckare för det är samtidigt en bok som sorg och framförallt om sorgens konsekvenser. Samtidigt berör också boken mycket om vad man gör för sina barn eller inte gör för sina barn. Hur man hanterar sorgen efter ett barn, eller hur man inte gör det då man helt enkelt inte kan hantera det faktum att barnet är borta. Så det säger sig nästan självt att det är en mörk historia. 

I boken möter vi Helena Mobacke för första gången. Hon ska återvända tillbaka till sitt arbete fast på en annan avdelning. Rebecka är kriminalkommissarie men har varit bort i närmare ett år eftersom hennes son gick bort under mycket tragisk omständigheter. Nu är hon alltså tillbaka men hon vet egentligen vad hon gör där. Det är en skör och osäker Helena vi möter fylld av ångest och förtvivlan. Men snart slukar arbetet henne och tillsammans med sitt nya team på Söderortens polisstation så får hon tacklas med ett första fall. Någon har blivit knuffad framför ett tunnelbanetåg, vart det en olycka eller var det avsiktligt? Jag fäster mig vid Helena Mobacke och känner beundran inför hennes styrka och mod. 

Johanna Mo har mycket skickligt och med värme skrivit en historia som berör, trots att det egentligen är en deckare. Mo väver in dessa skilda delar så att de bildar en sammanhängande väv vilket gör läsning mycket behaglig. Jag läser och njuter! Jag gillar verkligen när jag hittar en deckarförfattare som leverera en smart, välskriven, intressant och på något sätt även är nyskapande. Dagen efter jag läst ut denna gick jag till biblioteket för att låna bok nr 2!