Vända världen rätt av Jennifer Niven

Jennifer Niven, Vända världen rätt 
Översättare: Ylva Strålmarck

Handling:

Tänk om alla i hela världen var ansiktsblinda? Då skulle det finnas hopp för de alldagliga. Ingen skulle någonsin säga: ”Hon är söt för att vara tjock”, för utseendet skulle inte vara viktigt längre. Skulle folk fortfarande bry sig om ifall man var överviktig eller för smal? Lång eller kort? Kanske. Kanske inte.

Jack är ansiktsblind. Han känner inte igen någon, inte ens sina egna bröder, och kämpar hårt för att hålla det hemligt. Libby är stark, rolig och älskar att dansa. Men andra människor verkar bara se hennes yttre, hennes övervikt, som om det är det enda hon är. När Jack och Libby möts förändras allt.

Vad jag tyckte:
Vända världen rätt är en bok som känns att läsa utan att för den skull vara tung eller svårläst. På ett ytterst finkänsligt och nästan ömsint sätt skildrar Jennifer Niven  Jack och Libbys svåra kamp för acceptans, inte bara för sig själva utan att även andra ska acceptera dom. Jacks ansiktsblindhet är något okänt för mig så här blir jag ytterst fascinerad och tvingas googla mitt i läsningen för att försöka förstå mer om hans situation. Jack är en intressant karaktär som växer på ett mycket trovärdigt sätt under berättelsens gång. Libbys historia däremot är mer åt det arga hållet för mig rent känslomässigt. Jag blir så upprörd och ledsen över hennes kamp och över hennes sorg som skapat ett omättligt hål inom henne. Upprördheten kommer sig över de sjuka skönhetsidealen och den fruktansvärda mobbing hon får utstå pga denna. Det gör mig arg och ledsen på så många sätt. Vända världen rätt är en bok som väcker många frågor och tankar hos mig och som stannar kvar hos mig även efter avslutad läsning.

Men även om Vända världen rätt bjuder på både mörker och ledsamheter så finns här även hopp och ljus. En stark tilltro till världen och en chans att få ta igen det som gått förlorat lyser som ledstjärnor igenom berättelsen.  Språket är lättläst och underhållande med en hel del populär kulturella referenser som känns både passande och smart invävt i berättelsen.


Betyg: 4/5
Boken kommer från: Rec-ex från Lilla Piratförlaget, tusen tack!
Andra som skrivit om boken: Fiktiviteter, Prickiga Paula, 

Lögnernas träd av Frances Hardinge

Frances Hardinge, Lögnernas träd  

Översättare: Ylva Kempe

Handling:
Fjortonåriga Faiths föräldrar bestämmer sig för att flytta ut till en vindpinad ö vid engelska kusten och hon förstår att det ligger mer bakom beslutet än vad de vuxna låtsas om. När hennes pappa kort därefter omkommer under mystiska omständigheter tror Faith sig veta något som kan ha betydelse. Men hon är bara en flicka, och i 1800-talets England anses hon inte värd att ta på allvar. Om hon ska få någon klarhet i vad som hänt måste hon ta reda på det på egen hand. 

I jakten på ledtrådar hittar hon ett märkligt träd bland sin fars tillhörigheter. Det växer och bär frukt bara om man berättar en lögn för det. I gengäld avslöjar trädet en sanning. Eftersom trädet kan vara hennes enda chans att få reda på vad som hände hennes pappa, sprider hon lögn efter lögn över den lilla ön. Men lögner har en tendens att få eget liv …

Vad jag tyckte:
Lögnernas träd är en mörk, suggestiv berättelse som snärjer in läsaren i en otäck väv av lögner, svek och död. Med ett mjukt men ändå glasklart språk skildrar Frances den unga Faiths desperata längtan efter att bli sedd, både som ung kvinna men också som dotter. Hennes starkaste dröm är att hennes far, en kända och stora vetenskapsmannen ska se även henne, sin dotter och då även se hennes intelligens trots att hon bara är kvinna. 

Lögnernas träd är vacker på ett bitterljuvt sätt fylld med mörker och förtvivlan. En skildring av både barndomens ljuvlighet men också övergången till vuxenhet. Om att vara kvinna i en tid så kvinnor inte räknades och ansågs vara allmänt mindre kunniga.  I mitten när vändningen kommer så skär det i mitt hjärta för allt som Faith måste tacklas med och försöka acceptera. Skildringarna av den karga, vindpinade ön med det ständiga regnet och de misstänksamma öborna som tittar snett på en är kusligt underbara på många sätt. Fatih är en helt fantastisk karaktär som känns både levande och äkta på så många sätt. Hon är komplex, fylld av vetgirighet och längtan. Samtidigt så gillar jag också själva skildringen av relationen mellan Faith och hennes mamma, en relation som i början hamnar i skymundan av den store fadern vars skugga döljer mycket. En relation som växer och förändras under läsningens gång.

Jag läser och njuter av Lögnernas träd och det känns lite vemodigt att den tar slut så fort. 

Betyg: 5/5
Boken kommer från: Lånebok från biblioteket
Andra som skrivit om boken: Prickiga Paula, Med näsan i en bok, Carolina läser och Petras bokblogg

Utpost av Ann Augirre

Ann Augirre, Utpost

Rec-ex ifrån Modernista förlag. Tusen tack!

OBS: Detta är bok tv i serien så det kan förekomma spoilers!


Handling:

Ingenting är sig likt för Spadertvå. När hon levde under jord betraktades hon som vuxen. Numera, i staden Räddning på Ovansidan, uppfattas hon som en ung problemtjej, och hon måste gå i skolan. Men Spadertvå passar inte in bland de andra tjejerna: Det enda hon kan är att slåss. Dessutom har hennes stridspartner Tålig tagit avstånd från henne. Hennes känslor för honom har inte förändrats, men han verkar inte ens vilja komma i närheten av henne längre. Förvirrad och ensam letar hon efter ett sätt att komma bort från staden.

Hon anmäler sig som frivillig till de sommarpatruller som skyddar odlarna medan de arbetar på fälten utanför stadsmuren. Det brukar vara ett rent rutinuppdrag, men situationen har förändrats på Ovansidan. Missfostren håller på att bli smartare. De spanar. Väntar. Planerar. De tycks ha bestämt sig för att krossa Räddning. Det krävs en orädd jägarinna som Spadertvå för att stoppa dem.

Vad jag tyckte:

Jag älskar verkligen när man läser en serie där man börjat med bok ett som man tokgillade för att sedan börja på bok två och det är samma tokgillande med en gång! Så är det med Utpost tycker jag, här fördjupar verkligen Ann Augirre sitt världsbygge och sina karaktärer samtidigt som hon låter allt växa ordentligt. Jag gillar verkligen det komplexa i det lilla samhället Spadertvå och hennes vänner kommit till. Om hur det påminner om traditionella och starkt religiösa samfund där det finns tydliga strukturer som alla invånare bör följa. Det finns en bok som talar om för de boende vad som är rätt och vad som är fel. Samtidigt så har också människorna ramlat tillbaka i gamla könsroller med där männen har arbete och kvinnorna sysslor.... I Augirres slutord får vi veta att själva samhällsbyggandet är något författaren lagt ner mycket tid på. Så genom studier och data så har hon byggt en hypotetisk stad baserad på denna fakta. Mycket intressant!.

Detta är något som inte passar Spadertvå, hon är född jägarinna och det är det enda hon vet något om. Hon är på alla sätt respektfull inför det samhälle som faktiskt räddade livet på henne och hennes vänner men hon har samtidigt svårt att anpassa sig. Hennes uppväxt och liv i Underjorden var brutal och mycket hård så det där med mänskliga relationer och närhet är svårt för henne att förstå.  Genom jämförelser mellan dessa två vitt skilda platser, det civiliserade samhället Räddning ovan jorden och det mer primitiva samhället Enklaven under jorden så lyckas, tycker jag, Augirre väva in mycket om genusperspektiv, maktperspektiv och den individuella friheten

Jag tycker det är snyggt gjort av Augirre att väva in sådana här frågor i sin dystopiska miljö där hon också försöker problematisera kring varför världen ser ut som den gör idag. Vi får en ännu större inblick i händelser som skedde innan världen gick under och vi får också lära oss vad mutanterna är egentligen.  Augirres serie är en av de bättre dystopi-serier jag läst på länge och det som gör att den sticker ut så mycket är dels själva världsbygget men också hennes fantastiska karaktärer som känns trovärdiga och äkta. Även själva miljöerna och beskrivningarna om detta är väldigt välgjorda och gör att läsningen känns extra bra. Dessutom är det spännande men av en mer långsamt form än i förra boken, det är först in mot mitten av boken det dyker upp en hel hög med action och spänning. Men det är bra med variation! Samtidigt är det  välbehövligt att få tid att gå in lite mer på djupet hos de olika karaktärerna och som jag nämde tidigare få lära känna världen ännu bättre. Samt ta sig tid att få med viktiga frågeställningar, för även om det är en dystopi riktad till tonåringar och unga vuxna så behöver den inte bara vara lättsam och underhållande. Den kan även väcka frågor och tankar, skapa samtal och här i Utpost kretsar det mycket kring Spadertvå och hennes roll som kvinna. Skönt där att Spadertvå får förbli sig själv men även att hon visar respekt för det som gäller i byn på ett sätt som fungerar för henne men också de andra.

Den ökända historien om Frankie Landau Banks av E Lockhart

E. Lockhart, Den ökända historien om Frankie Landau Banks

Rec.ex ifrån Lavender Lit förlag, Tusen tack!

Handling:
Frankie Landau-Banks har förändrats under sommarlovet. När hon till hösten kommer tillbaka till sin internatskola blir hon tillsammans med den populära Matthew Livingston.

I Matthews sällskap får Frankie en ny social status och nya vänner, men hon träder också in i en värld full av hemligheter. Hon får nys om att Matthew är med i ett hemligt sällskap, ett sällskap där bara killar är välkomna.

Frankie vägrar låta sig nedvärderas på grund av sitt kön. Hon vet att Matthew ljuger och undanhåller saker för henne. I tysthet börjar hon därför smida planer för att visa att hon är smartare än killarna.

Vad jag tyckte:
Jag älskade E.Lockhart förra bok " Kanske är det allt du behöver vet" men jag föll inte lika pladask för denna boken. Istället fick jag låta boken växa fram och nu när det gått en tid sedan jag läste ut den minns jag den med värme och den har även mognat en del. Så mitt omdöme blir nog högre idag än om jag hade skrivit om den direkt faktiskt.

Jag blir störtförtjust i uppkäftiga och kaxiga Frankie. Frankie som vill gå sin egen väg och absolut inte tänker hindras av att hon inte är en kille. Den ökända.... är en stark feministisk bok som är både smart och rejält underhållande samt riktigt uppkäftig.  Men det feministiska blir en pekpinne-aktigt eller propagerande utan Lockhart smyger in det i texten, väver skickligt in det i berättelsen så att det känns helt naturligt och äkta. Den ökända.... rymmer också vänskap och vänskap som skildras på ett varmt och humoristiskt sätt. Men kärleken är sådan att Frankie inte låter sig förminskas av sin kille, hon vägrar vara någons "Lilla gumman". Starkt och häftigt! Och väldigt välbehövligt med en sådan stark karaktär som Frankie. Och allt detta utspelas i en internatskolmiljö! Älskar internatskolmiljöer!

"Det är bättre att vara ensam, resonerar hon, än att vara med någon som inte ser vem man är. Det är bättre att leda än att följa. Det är bättre att ta till orda än att hålla tyst. Det är bättre att öppna dörrar än att stänga folk ute. Hon tänker inte vara enkel och rar. Och tänker inte vara den folk säger åt henne att vara. Lilla gumman är död.”" Sagt av Frankie! 

Ung i ghettot av David Safier

David Safier, Ung i ghettot
Rec.ex ifrån Bazar förlag, Tusen tack!

Handling:

28 dagar.
För att leva ett helt liv.
För att finna kärleken.För att bli en legend. 

Kära läsare,
Denna bok är till mina barn, men på ett sätt även till mina morföräldrar, varav en dog i Buchenwald och den andra i Lodz-ghettot. Målet med boken är att bygga en bro mellan generationerna. Jag hoppas också kunna nå människor som vanligtvis inte skulle läsa en bok om Förintelsen. Det är därför Ung i ghettot använder sig av formatet spänningsroman. Oavsett vidrigheterna som hände vill jag ändå att människor ska vilja läsa boken. 
Men framför allt är Ung i ghettot en bok som inte bara handlar om det förflutna, utan även om oss. Och dessa eviga, universella frågor som vi alla brottas med: Vad skulle du göra för att överleva? Skulle du offra ditt liv för andra eller offra andra för att rädda ditt liv? I korthet: vilken slags människa vill du vara?
– David Safier 

16-åriga Mira smugglar mat för att hon och hennes familj ska överleva ghettot i Warszawa. När hon får veta att ghettots alla invånare ska skickas till koncentrationslägren för utrotning ansluter hon sig till motståndsrörelsen. Tillsammans lyckas de stå emot SS-styrkorna längre än förväntat. Mycket längre. I hela 28 dagar. 

28 dagar för att leva ett helt liv.
28 dagar för att bli en legend. 

Vad jag tyckte:

Ung i ghettot är en mycket stark skildring av en mycket mörk tid i den europeiska historien. Genom Miras ögon får vi ta del av en vardag i ett ghettot i Polen. Här har alla judar samlats ihop och får dela husrum efter bästa förmågan och får varje dag kämpa för sin överlevnad. Nazisterna styr med järnhand och skapar nya regler hela tiden så att ingen någonsin känner sig helt säkert. Vi får även lära känna David som tillsammans med sin mentor försöker rädda ghettots alla barnhemsbarn och vi får lära känna Amos, djupt involverad i den judiska motståndsrörelsen. De drivkrafter som gör att Mira varje dag försöker se till att överleva är hennes yngre syster Hannah. Hannah som i det mörkaste mörkret skapar en fiktiv värld, en saga som heter de 777 öarna i ett försök att orka en dag till. Ung i ghettot bygger på verkliga händelser och verkliga personer men Safier har valt att skapa en helt fiktiv karaktär för att på detta sätt kunna ge en mer känslosam skildring. Med en fiktiv karaktär kan han som han säger i efterordet måla upp känslor och tankar hos sin karaktär för att försöka skapa en förståelse och inblick i hur det var att leva i ghettot. Samtidigt har han även valt att placera boken i spänningsgenren, allt för att nå ut till så många som möjligt.

Ung i ghettot är jobbig att läsa, inte så att den är tungskriven utan för att det gör så ont att läsa om Mira och händelserna i ghettot. När jag kommit halvvägs var jag faktiskt tvungen att ta en paus och läsa något snällt.  Safier använder sig medvetet av ett modernt språk, återigen för att kunna nå ut till så många som möjligt och det är även det ett bra drag. Det gör att språket är lättläst och flyter på riktigt fint. Safier är mycket skickligt att levandegöra sina karaktärer och hans miljöskildringar är fulla av detaljer utan att för den saken bli för mycket. Jag grips av Miras öde och den röda tråd som löper genom hela boken är faktiskt en fråga som stannar kvar hos mig efter att jag läst klart. Flera gånger fråga sig Mira " Vilken sorts människa hon vill vara". En fråga vi alla nog bör fråga oss själva, speciellt i de tider som är just nu. För när jag läser Ung i ghettot så flimrar nyhetsbilderna framför mina ögon, alltför många människor i alltför små båtar, små barn som sköljs upp döda på en främmande strand, länder som bygger taggtrådsstängslen, Isis framfart och hur hårt det svenska samhället blivit. Att som författare skriva en historisk bok som också ger en insikter om dagens samhället är mycket träffsäkert gjort och skapar en stark möjlighet att väcka en debatt och ställa frågor. Ung i ghettot skulle passa utmärkt i en gymnasieklass just för detta. För precis som David Safier så väcker boken frågor som allmänmänskliga och universella, de har funnits i alla tider och kommit alltid finnas.

Ung i ghettot kommer definitivt hamna på min lista över årets bästa böcker och jag kommer säkert läsa om den inom snar framtid. Jag berörs starkt av boken och jag får stundtals en klump i magen samtidigt som tårarna rinner. Vissa scener har jag bläddrat igenom flera gånger efter att jag läst klart boken just för att de drabbade mig så hårt. Men samtidigt finns där även ljus och hopp samt en ömsint skildring av kärlek. Mira är en så stark karaktär, allt hon vill är att överleva och framförallt att hennes syster ska överleva. Mira vill inte vara hjältinna, hon vill bara överleva men samtidigt måste hon gång på gång gå emot sina egna principer och ibland även fatta mycket tunga beslut.

Så läs! Det är allt jag kan säga, bara läs den!

Monstrumologen av Rich Yancey

Rich Yancey, Monstrumologen

Rec-ex ifrån Modernista förlag, Tusen tack!

Handling:

Monstrumologi s.
1. Studiet av livsformer som i regel är fientliga mot människan och ej vetenskapligt erkända såsom organismer, särskilt sådana som anses vara produkter av myt och folktro.
2. Verksamheten att jaga sådana varelser.

Detta är hemligheterna som jag har bevarat…

Så börjar Will Henrys berättelse. Will är en föräldralös pojke som är assistent åt en doktor av ett högst ovanligt slag: en som studerar monster, och jagar dem. Under den tid Will har bott tillsammans med doktorn i 1800-talets New England har han vant sig vid nattliga besök och mystiska expeditioner. Men när en besökare dyker upp med kvarlevorna av en ung flicka – och det monster som ätit henne – förändras hans värld för alltid.

Monstret är en anthropophag, en huvudlös varelse som äter genom en mun i bröstkorgen. Och det finns tecken på att antalet anthropophager nu ökar i skrämmande takt.

Will Henry och doktorn har inget annat val: De måste konfrontera den fasa som hotar att ta över och förtära världen

Vad jag tyckte:

Detta är en mycket märklig berättelse med starka influenser ifrån båda Dracula och Frankenstein tillsammans med en hälsosamma dos av H.P Lovecraft, precis som det står på baksidan. Men jag skulle nog vilja addera en nypa ifrån den gamla filmen Van Helsing också ( Någon som sett filmen?) Boken står dock på helt egna ben och skapar en av märkligaste läsupplevelser jag haft i år. Jag både gillar boken samtidigt som jag tycker riktigt illa om den! Jag ska försöka bena ut detta genom att berätta om bokens historia först. En nutida författare får av en slump tag på ett par dagböcker som är skrivna av en intagen på en psykiatrisk klinik. Denna man är över 100 år och har suttit på denna klinik i många år och dessa dagböcker sägs skildra hans väldigt annorlunda liv. För strax efter hoppar vi tillbaka till slutet av 1800-talet där vi möter dagboksskrivaren Will Henry som en ung pojke. En ung pojke som förlorat båda sina föräldrar och som nu arbetar för samma man hans egen far arbetade för. Denne man är Dr Warthorp och han är en monstrumolog. De där monster som folk tror inte finns på riktigt, de finns visst på riktigt och Dr Warthorpe studerar dom. Detta gör han då tillsammans med sin unga assistent Will Henry, 12 år gammal. Samtidigt finns det människor som jagar dessa monster för folk vill ju ändå inte ha in dom på sin egen bakgård... I denna boken är speciella monster anthropophag. Ni får läsa själva om dom men jag fick faktiskt mardrömmar efter denna boken... Och kommer boken som film kommer jag se den men blir j-kligt rädd! Boken säljs som tonår/unga vuxna. Antingen har jag blivit harig på äldre dagar men jag tycker att nog bör ha en stark mage och rejäla nerver när man läser denna. Det är något i känslan i boken eller något i stilen för jag brukar läsa böcker som är mycket räligare än denna, mycket mer obehagliga och råa men något i denna gör så att obehaget kryper längs ryggen på mig.

Yancey är otroligt skicklig på att bygga upp en riktigt mörkt, tätt och rå stämning där han inte räds för de blodiga och äckliga detaljerna. Där var ett par gånger som min mage vände till lite lätt på sig... Jag gillar verkligen Will Henry då han är en charmig, modig och väldigt fin kille. Jag gillar den mörka gotiska känslan och stilen. Även Dr Warthorpe gillar jag även om jag helst skulle vilja ge han en rejäl spark! ( Jag tycker att denne Dr faktiskt påminner väldigt starkt om Sherlock Holmes, arrogant, självisk, ytterst lärd och avskyr alla andra olärda, inga social takt och känsla)

Så på det stora hela gillar jag Monstrumologen och den bjöd mig verkligen på en härlig läsupplevelse. Den enda invändning jag har är just sätte Rick Yancey presenterar sin historia, måste det verkligen var dagböcker som råkar hittas av någon i nutiden? Kunde in Will Henry fått berätta sin historia direkt istället? Anledning till att jag har dessa invändningar är att eftersom det är Will Henry den äldre som på senare dagar skrivit om sitt liv som ung så kan ibland tonen bli lite väl lillgammal och märklig hos den unga Will Henry. Om ni förstår var jag menar?

Men jag rekommenderar boken varmt! Perfekt för mörka höstkvällar när stormen viner runt husknuten!

Alice och Flugan av James Rice

James Rice, Alice och Flugan

Vinst ifrån Stimpla Publishing förlag, Tusen tack!

Handling:

"Greg är Flugan, en hämmad tonårskille med en hel del bekymmer. Han är utstött i skolan och har svårt att uttrycka sig, mycket på grund av sin läspning. Familjen är dysfunktionell och vänskapsbanden obefintliga. 

Greg älskar Alice, flickan bakom de svarta solglasögonen. Fast Alice känner inte Greg. Det gör ingen. Ändå är det henne han skriver dagbok till, henne han fantiserar kring och bygger upp hela sin värld runt. När besattheten intensifieras, fobierna och rädslan för Dom tar över allt mer och de fysiska attackerna eskalerar i styrka tar hans tillvaro vändningar ingen kunnat förutse."

Vad jag tyckte:

I Alice och flugan kliver rätt in i en mycket mörk och skrämmande värld. Vi får lära känna Greg, en ung kille som går i skolan, välbärgade föräldrar som aldrig riktigt är där. Pappan är välkänd plastikkirurg, specialiserad på bröst... och Gregs mamma håller ständigt på att dekorera om därhemma eller provlaga mängder av mat. Så att allt är perfekt när man bjuder in grannar eller pappans chef, så att folk ser hur inne och fina de är. Gregs syster har vigt sitt liv just nu åt att dansa sig högre upp i popularitetskedjan. Sen har vi då Greg som inte riktigt är en helt vanligt kille. Utan en paranoid schizofren kille som dessutom har stora problem med DOM. DOM är något slags varelse som finns överallt och som dessutom kan ta sig in överallt, tejp i mängder är viktigt för att täppa till alla tänkbara och otänkbara håll. Det är genom Gregs egna dagboksanteckningar vi får följa med på en skrämmande resa tvärs igenom ett mörker och där vi anar att något kommer gå riktigt fel. Samtidigt får vi ganska omgående en förståelse för den skolgång Greg genomlider. Där varje dag är fylld med trakasserier och svår mobbing.

Inflikat på olika ställen finns också utdrag av förhör mellan en polis och valda personer i Gregs närhet. Författaren börjar försiktigt med dessa, först är det en skolkamrat som inte vet något intressant, i nästa inlägg dyker det upp små ledtrådar. Snyggt gjort eftersom det håller mig som läsare på halster! In på scenen får också ta Alice, flickan som Greg dyrkar och som gör att ibland trotsar DOM enbart för att kunna åka samma buss som henne.

James Rice har skrivit en djupt trovärdig och ytterst välskriven skildring av en ung man som lider av en svår psykisk sjukdom. Det är med mycket små medel Rice berättar sin historia, det är är i de små detaljerna och antydningarna som det riktigt otäcka finns. Oerhört skickligt gjort av honom.Jag berörs starkt av denna annorlunda och märkliga lilla roman. När slutet kommer så inser jag efter en stund att jag glömmer att andas... Det gör så förtvivlat ont i mig att läsa om Greg i detta skedet och ännu mer ont att läsa om hans föräldrars förhör med polisen. För en sak jag undrade under hela läsningen var: Var är föräldrarna!!! Ingen såg Greg, förutom en ung lärare som såg den mobbing han utsågs för och ville ge han en chans att få någon att prata med. Men troligen var det för sen och för lite för Greg var så långt bort i sig själv vid det laget. För mobbing är också ett starkt tema här och vad den kan göra med människor. Det nattsvarta klibbar sig fast och dra en som läsare djupare och djupare in i Gregs skrämmande värld men där vi också få känna på den skräck Greg själv lever i varje dag.

Läs!!! Det är det enda jag kan säga, jag får skrivkramp när jag ska försöka berätta om en bok som kom så nära mig och som fick mig att känna så mycket på så kort tid. En stark läsupplevelse helt enkelt!

Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart

E. Lockhart, Kanske är det allt du behöver veta

Handling:

En vacker och välbärgad familj.
En privatägd ö.
En smart, men trasig tjej och en passionerad kille med högtflygande drömmar.
Fyra vänner vars vänskap blir destruktiv.
En revolution. En olycka. En hemlighet.
Lögnerna.
Kärleken.

Läs den.
Och om någon frågar hur den slutar –
LJUG.

Vad jag tyckte:
En stark bok som berörde mig mycket och skapade många oväntade Åh-stunder! Den rika och perfekta familjen, den lyxiga fasaden som döljer det allra mörkaste hemligheterna, den privatägda ön, alla element som bygger upp och skapar en skickligt berättad historia som bjuder på en hel del oväntade vändningar.  Denna lyxiga och bortskämda attityden som finns hos familjen gör mig lite illamående emellanåt och får mig att vrida på mig.  Lockhart har ett vackert språk som är mycket tilltalande att läsa och jag njuter hela tiden av det. Lockhart bygger skickligt upp sin berättelse och konstruerar vändningar som är så snyggt invävda att man knappt märker att de är på väg. Jag gillar verkligen hur hon lyckas måla upp en så perfekt fasad, så glittrande och vacker men som på närmare håll visar sig innehålla både sprickor och smuts. Och när den väl rämnar så blottar det en familj som både är ömkliga och väldigt självupptagna.

En magisk, förtrollande berättelse med ett så bitterljuvt slut att jag får en klump i magen. Jag tänker göra precis som förlaget säger, jag ljuger om slutet och säger inte ett ord! Läs själva och njut av en säregen och skimrande berättelse om kärlek, familjelojalitet, sorg, vänskap och förtvivlan.

Anna och den franska kyssen, Stephanie Perkins

Stephanie Perkins, Anna och den franska kyssen 

Rec-ex ifrån Modernista förlag, Tack!

Handling:

Anna har ett lyckligt liv i Atlanta. Hon har en lojal bästa kompis och är kär i sin arbetskamrat på biografen, som just har börjat återgälda hennes känslor.

Därför blir hon inte alls förtjust när hennes pappa bestämmer sig för att skicka henne till Paris för att hon ska gå sitt sista skolår där. Men trots att Anna inte pratar ett ord franska lär hon känna en del trevliga nya personer, inte minst den snygge Étienne St. Clarie, som snabbt blir hennes bästa vän. Tyvärr är han upptagen – och det kanske hon också är… eller?

Vad jag tyckte:

En sockersöt berättelse om kärlek och vänskap, om mod och att våga ta steget ut fast man är rädd. En kärleksfull bok om den ljuvliga staden Paris, boken är fylld med parisiska miljöer och detaljer. Anna är en fin karaktär om än något velig och St: Clair är en vacker pojke som inte vågar bestämma sig. Just detta velandet och tvekandet leder tycker jag till att boken emellanåt går på tomgång, jag får faktiskt flera gånger känslan av att det inte händer något, att berättelsen puttar på och är små mysig men där inget egentligen händer. Sedan blixtrar det till och där berättelsen blir så ljuvligt kärleksfullt vacker. Vissa scener får mig att le fånigt och känna ett varmt pirr i hjärtat. Anna och den franska kyssen är verkligen en söt och charmig berättelse med varm humor och ömsint karaktärskildringar.  Men samtidigt blir jag lite frusterade över Anna, hon befinner sig i denna vackra stad men ändå upptäcker hon den aldrig fullt ut.  Däremot gillar jag att först få lära känna Anna och S:t Clair, hur deras vänskap får växa fram och där förändringen till kärlek inte är så lätt, det ger en känsla av trovärdighet. De olika bikaraktärerna bidrar också till att skapa en skön känsla och där vi får andra perspektiv på berättelsen.

Anna och den franska kyssen är en lättsmält, underhållande och rakt igenom charmig berättelse. En sockersöt karamell som är mysig att läsa och som emellanåt skapar varma lyckopirr i kroppen och hjärtat. 

Jag ger dig solen

Jandy Nelson, Jag ger dig solen

Noah och Jude, Jude och Noah, tvillingar som en gång var oskiljaktiga åt och de allra bästa vännerna, olika som dag och natt men ändå så lika. Men som p.g.a. en fruktansvärd tragedi splittras åt och där livet som de en gång kände till förändras till något de inte kan förstå och ännu mindre kan de läka de sår som uppstått.  Noah som målar varje ögonblick och känslor, som låter sina tankar och ord får färger så sprakande. Jude som gör sandkvinnor som verkar kunna flyga iväg vilken sekund som helst. De båda skulle börja på konstskola men efter det hemska som hände så målar inte Noah längre och Jude försöker desperat att läka hela världen.

Jandy Nelson skildrar två unga människors försök att åter hitta sig själva och om att läkas.  Jag ger dig solen är en uppväxtskildring samtidigt som det är en kärleksförklaring till konstens skönhet och dess fulhet, om konsten som läker och om konsten som fördärvar.
 Jandy Nelsons språk bubblar, spritter och slingrar sig framåt, hennes ord är stundtals så vackra att det gör ont i en samtidigt som de också får en att le med hela hjärtat.  Noah, denna unga kille som så förtvivlat försöker förstå sig själv och som älskar så innerligt, om hur han älskar Brian så mycket men inte vet hur han ska tacklas med att hans hjärta vill vara hos Brian, denna märkliga pojke som är så besatt av rymden. Jag tar Noah till mitt hjärta men Jude är nog ändå den som jag tar till mig extra mycket, lilla trasiga Jude som bär runt på lökar i fickan tillsammans med en arsenal av andra skyddsamuletter. Allt hämtat ifrån farmor Sweetvines Hokuspokusbibel, samma farmor som numera även spökar för Jude och guidar henne på ett lätt sarkastiskt sätt genom alla problem. Jude som vill försöka laga hela världen och göra så att allt blir bra igen. Boken växlar mellan Noah och Jude, Noahs kapitel är ifrån när de var 13-14 år och Judes är ifrån när de är 16 år. Noahs kapitel innehåller insprängda titlar på tavlor han tänker sig måla i olika situationer medan Judes kapitel innehåller tips ifrån farmoderns bibel, intressant grepp som är väldigt fint gjort.

Jag älskade verkligen Jandy Nelsons första bok Himlen börjar här men denna nya bok är faktiskt snäppet bättre! Jandy Nelson lyckas att med ömhet och varsamhet lyfta fram alla de mörka snår, såriga hemligheter, svek och lögner som finns mellan och omkring tvillingarna och få dem att växa och slutligen läkas. Jag faller som en fura och låter boken svepa med mig på en färgsprakande och innerligt vacker färd, den lägger sig som bomull kring hjärtat och jag går länge runt med en varm känsla i kroppen efter att jag läst ut den.

När jag läste den så var mitt eget hjärtat sargat och sorgen så fruktansvärt tung, men denna boken smög sig in i mig och lade sig som en värmande filt runtomkring mitt hjärta och den skänkte mig lindring när mina egna tårar bara föll och föll.  Böcker som kan ge en det ska man vara rädd om och jag vill köpa denna boken så att jag se den i min egen bokhylla och ta fram den och läsa om den.

( Kaosutmaningen: 9: Läs en bok som har en hbtq-huvudperson)

Outtalat

Sarah Rees Brennan, Outtalat
Rec-ex ifrån Modernista förlag, tackar så mycket!

När jag fick hem denna boken så efter en snabb skumläsning av baksidestexten plus att jag påbörjat läsningen och hunnit ett fåtal sidor in i boken var jag övertygad om detta var ännu en vampyrbok. Nu visade det sig att detta var helt fel för boken visade sig handla om något helt annat. Vad tänker jag inte säga utan det får du som läsare upptäcka på egen hand!

Kami Glas är en ganska så normal tjej som bor i en relativ normal liten by vid namn Sorry-in-the-Vale. Kami går i skolan och hon försöker bli den där stora grävande journalist som hon alltid velat bli genom att starta en skoltidning. Men Kami är inte riktigt som andra för även om hon försöker vara så normal som hon kan så har Kami så länge som hon kan minnas hört en röst i sitt huvud. En vän som hon delar sitt liv med men en osynlig sådan. 

När sedan märkliga saker börjar hända i den sömniga lilla engelska byn så är Kami inte sen med att försöka ta reda på vad som händer och varför det händer. Något som kanske inte är så lämpligt och där någon inte verkar vilja att Kami gräver alltför djupt. I den lilla byn så Lynburnsfamiljen vakat över dess invånare i många århundraden. De har dock varit bort från byn i väldigt många år, så nu när familjen återvänder hem så kommer allt vändas upp och ned.

Här måste jag få flika in att tyvärr så kan inte Sarah Rees Brennan hålla sig ifrån den eviga kärleks- triangeln. Visst är detta en bokserie riktad mot yngre läsare, alltså young-adult men varför måste denna kärlekstriangeln alltid finnas med? Skulle vi inte kunna få en normal och vacker kärlekshistoria mellan enbart två människor?  För boken som sådan innehåller ändå tillräckligt med spänning och dramatiska händelser så det känns onödigt att lägga till just denna biten för öka dessa bitar.

Nu har jag gnällt lite så kan jag gå över till berömmet! För jag gillar boken riktigt mycket, det är en mysig bok med mörka undertoner. Jag får en känsla av saga när jag läser boken faktiskt, en lite ondare saga då och inte Disneyvarianten!  Sarah Rees Brennan har ett härligt språk som flyter på fint och som är lätt att läsa. Det håller väl inte hela vägen igenom, det finns hål och luckor som inte känns riktigt logiska. Dock så lyckas Sarah Rees Brennan ändå hålla fast mitt intresse tack vare ett underbart persongalleri med intressanta och levande karaktärer. Angela blev min favorit! Författaren har också en riktigt härlig svart humor som lyfter hela historien så att du som läsare både skrattar högt samtidigt som du i nästa stund håller andan av spänning.

Författaren försöker att bygga upp något nytt och försöker ta sig förbi de gamla könsrollsmönstret, dock lyckas hon inte helt men det är ett gott försök som båda lovande inför del 2.  Hon skapar problem kring dessa frågor i boken men dessa problem håller inte riktigt hela vägen. Men det känns ändå skönt att författaren vågar försöka och jag hoppas på ett utökad problematisering i nästa bok. Kami får tex i början av boken vara lite "casanova" aktig ( i brist på ett bättre ord) och vela ha båda två och samtidigt ha en önskan om vara oberoende. Angela är tex extremt vacker och där alla killar vill vara med henne men där Angela är en surpuppa som bara vill vara ifred och som inte alls bryr sig om sitt utseende.

Själva bokens miljöer är mysigt beskrivna med den lilla byn med den stora skogen runtomkring och med familjen Lynburns herrgård som blickar ned över byn från kullen i utkanten av byn. En mörk gotisk underton finns där i själva miljöerna och platserna och det är detta som håller mig fast under hela läsningen. Jag myser med denna boken då detta är verkligen en sådan där bok som man ibland behöver för att få en riktig ordentligt verklighetsflykt. Jag njuter av läsningen och jag ser framemot nästa bok i serien!

Legenden om Morwhayle: Dödens stad

Peter Bergting, Legenden om Morwhayle: Dödens stad

Då detta är den avslutande delen i serien om Morwhayle så kan det förekomma spoilers.


Som sagt så närmar vi oss nu slutet på den resa som tog sin början i boken Häxmästaren. Återigen möter vi Artiel, Malda, Gorgorbestor och Bast.  I denna bok så får vi även återträffa våra nya vänner Lorelie och Aldous ifrån den andra boken i serien, Demonprinssesan. Det som inte fick hända skedde ändå, den där malströmmen som inte skulle släppas lös släpptes ändå lös. För det är såhär i Peter Bergtings värld, allt är inte enbart gott eller enbart ont, allt går inte alltid enligt planerna och även våra hjältar kan klanta sig och göra fel. Det är detta som gör att jag fastnar för Bergtings berättelser, de känns så otroligt komplexa och trovärdiga.  Malda är en osäker tjej som har svårt att veta om hon ska vara ond eller inte, Arteil är blyg och väldigt klumpig men har ett mod som inte ens han själv trodde han hade. Gorgorbestor är en tjurig drake med ett hett temperament och frågan i denna sista del blir vilken sidan han kommer att välja.

 Boken har vuxit mycket ifrån del ett, denna sista delen är oavgjort mycket mörkare och mer skrämmande än vad den första boken var.  Det finns en mer allvarlig ton i denna sista delen och stundtals känns den även mer sorgsen än de andra två.  Bok två var actionspäckad till max, hela grejen med malströmmen och strid-scener och slagsmål och inbrott, allt kom på en gång i bok två. Men på ett sätt var det bra med, nu finns det tid till en mer eftertänksam finalbok, en bok som på ett värdigt sätt kan avrunda serien. I denna sista bok så ryms även ett stort zombieproblem, de odöda har i samband med förra boken händelser ökat markant och allt verkar på något mystiskt sätt vara kopplat den kraftiga ökningen av något som kallas "nekrotisk vildmossa"! Jag läser och jag njuter av Bergting fantastiska språk, ett språk som förstärks av de helt underbar teckningarna skapade av författaren som finns med i boken.

Jag får ofta höra att fantasy inte är något för vuxna människor, att det rentav skulle vara barnsligt att som vuxen läsa fantasy böcker. Men Peter Bergting bevisar att en riktigt välskriven fantasy bjuder på stort motstånd, rymmer en historia som kräver att man tänker till, skapar karaktärer som är innehåller både svart och vitt och grått och alla andra nyanser däremellan. Peter Bergtings böcker står, i alla fall på mitt lokala bibliotek, på mellanålders hyllan men jag tycker att den utan att tveka skulle platsa även på den vuxna avdelningen. Förmågan att skapa en helt ny värld, en komplex värld med många nivåer och skillnader men som trots inslag av varulvar, hundmänniskor, drakar, magiska svärd och onda älver ändå känns helt logiskt och rimligt kräver en mycket skicklig författare. Och Peter Bergting är en sådan författare.

nekrotisk vildmossa”

Oceanen vid vägens slut

Neil Gaiman, Oceanen vid vägens slut

Detta är en berättelse om en man som vid sin fars begravning återvänder till sina barndomstrakter och där han sittandes på en bänk vid en damm börjar minnas händelser som skedde när han var sju år. Den där dammen, är det en damm? Eller är egentligen en damm som låtsas vara en damm? Kanske är dammen egentligen en ocean? När man beger sig in i Gaimans värld får man vara beredd på att försöka få saker och ting att vara logiska och rimliga, för ibland kan en damm vara en ocean och en ocean kan vara en damm.  Platsen mannen befinner sig på är familjen Hempstocks gård, där de tre kvinnorna Hempstock kom att spela en avgörande roll då för många år sedan och där den yngsta av dem Lettie kom att bli mannens käraste barndomsvän. Allt tog sin början då mannens familj var tvingade att ta sig an en hyresgäst, kassan behövdes drygas ut och den mannen bar med sig något mörkt. Något mörkt som släpptes lös när mannen tar sitt liv, men vad är det som egentligen händer? När sedan Ursula Monkton dyker upp, hon ska vara familjens nya hushållerska, då tar allt en mycket obehaglig vändning. Är detta då enbart ett barns fantasier som har skenat iväg eller är något av det vi får möta genom mannens minnesblicka faktiskt verkligt?  Det är en saga men samtidigt också en berättelse om en uppväxt. Det är en mörk skildring som emellanåt blir riktigt otäckt, jag minns klart och tydligt scenen med mannen och hans far och badrummet. ( Ni som läst vet vad jag menar)

Neil Gaimans språk är förtrollande, det skimrar och det vrider på sig åt alla håll och kanter, det lockar in en som en mörk viskning om natten som lockar med eviga löften om kärlek och rikedom men när ljuset faller på det i en kort sekund så anar man de vassa tänderna och de röda ögonen som glittrar demoniskt.  Men då är det redan för sent, då är man redan innanför dörren och allt man kan göra är att hålla kvar den käraste vännens hand och hålla den riktigt hårt. För då kanske man kan ta sig ut på andra sidan, för samtidigt som mörkret är där så finns där även en värme och en innerlig tro på medmänsklighet i Gaimans berättelse. Utsattheten pojken genomlider, modet och vänskapen för att övervinna ondskan är starka trådar i denna berättelsen och mot slutet så grät jag faktiskt, då det var så outhärdligt tragiskt men samtidigt så innerligt varmt berättat.

Jag är alldeles för förtjust för att ens kunna formulera varför denna bok är så himla bra, jag kan nog enbart uppmana er till att läsa boken nu! Jag själv är mycket tacksam för att boken finns i mina ägor, inom kort kommer jag läsa om den och jag tror även att boken skulle lämpa sig väl för högläsning under mörka höstkvällar.

Sätt mig i brand

Tahereh Mafi, Sätt mig i brand

Sista delen i Tahereh Mafis explosiva och intensiva dystopi-serie så även om jag försöker låta bli kan vissa spoilers förekomma.

Wow! Tahereh Mafi kan verkligen konsten att hålla sina läsare på helspänn under läsningens gång, där man kommer på sig själv med att man glömmer bort att andas! Tahereh Mafis böcker är riktigt heta och sprängfyllda med känslor som riskerar att explodera när som helst! Det är mängder av händelser och många karaktärer, även om det är Juliette som oftast har huvudrösten. I denna sista delen så knyts då allt samman och hon lyckas med det riktigt väl! Jag gillar verkligen hur hon tar den klassiska kärlekstriangeln och får den att bli helt upp och ner!  Juliettes slutgiltiga val är verkligen snyggt gjort! Jag gillar verkligen Juliette, hon är en stark tjej som ändå är riktigt besvärlig och riktigt kinkig emellanåt, ibland blir jag rent av förbannad på henne men det visar ju bara ju väl Tahere Mafi lyckats med att skissa fram sina karaktärer. Adam, Kenso, Warner, de är även de riktigt komplexa karaktärer som känns fylliga och  även miljöerna är riktigt välgjorda. Warner, den inre stridigheten i mig inför att faktiskt gilla en karaktär som är så störd som honom, det är svårt att riktigt tåla det faktiskt! Älskar även Tahereh Mafis språk, det är livligt, vibrerande och riktigt vackert.  Poetiska meningar varvas med korthuggna rader, blandat med långa inre samtal hos Juliette, underbart är det i alla fall att läsa Tahereh Mafi.

Jag slukade boken under en enda lång sömnlös natt och jag kände mig rent av febrig och "stissig" i kroppen efteråt, men kände av sorg över att behöva lämna Tahereh Mafis fantastiska värld och alla de underbara karaktärerna. Jag har två mellannoveller kvar att läsa, får se om jag kan hitta dem någonstans. Sedan hoppas jag att Tahereh Mafi fortsätter att skriva och att det kommer något nytt väldigt snart!

Underbaraste Eleanor och finaste Park

Rainbow Rowell, Eleanor & Park

Wow! Denna boken gör ont i magen samtidigt som hjärtat värker, man fnissar högt samtidigt som man torkar tårarna. Underbaraste Eleanor och finaste Park, med sockerdricka i knäna och bubbel i magen av förälskelse. Tv människor som är totalt olika men ändå så lika, som hittar varandra på skolbussen och sedan tar livet en total tvärvändning. Visst är själva grunden i boken just en kärlekshistoria, en söt, varm och innerlig sådan berättade med ömsinthet, mänsklighet och trovärdighet, en kärlek som stöter på missförstånd sådär som det kan bli i början när man ännu inte lärt känna varandra men där allt blir bra till slut ändå.

Men boken handlar om så mycket mer än det, det är den där klyftan och skillnaden mellan de bägge som skapar ett intresse tycker jag, för just de bitarna är så snyggt berättade att det nästan gör ont. Park, halvkorean, bor med sina föräldrar och yngre bror, de är en varm, kärleksfull familj med mat på bordet och nya kläder när behov uppstår. De är en familj som bryr sig om varandra, en trygg och säker medelklassfamilj. Men Eleanor, detta maskrosbarn som växer upp i otrygghet och osäkerhet, utan mat eller hela kläder, hon delar sovrummet med alla sina fem syskon och de hjälper varandra för att skydda sig mot styvfaderns humör. Mitt hjärta blöder när de alla kryper ihop under täckena och den minsta inte gråter då han lärt sig att det bara blir värre då, allt medan bråken och dunsarna ekar ut ifrån mammans och styvfaderns rum.  Rainbow Rowell är oerhört skicklig på att måla fram trovärdiga och fylliga karaktärer som gör att man bryr sig om dem och som väcker ens intresse för dem. Just styvfadern gör mig rosenrasande, patetiskt liten skitstövel är vad han är! Eleanors mamma inger mig dubbla känslor, samtidigt som jag förstår och lider med henne blir jag även arg på henne.

Detta är en vacker berättelse och jag blir så förtjust i både Eleanor och Park. Jag gillar även hur boken i sig är uppbyggd, vartannat kapitel är Eleanors och vartannat är Parks vilket skapar ett bra flöde i texten, och allt är berättat med hjälp av Rowells mycket vackra språk. Jag gillar även de många musikreferenserna och serietidningsnörderiet! En fantastisk fin historia fylld med massa charm och där känslorna åker berg och dalbana hela tiden och när slutet kom så fick jag verkligen hjärtsnörp! Mörker och ljus växlar om vartannat, jag kommer framförallt bära med mig starka, underbara och finaste Eleanor länge. Läs och njut!

Färgen på drömmar

Ruta Sepetys, Färgen på drömmar

Sjuttonåriga Josie är inte riktigt som andra flickor och hon har ett liv som skiljer sig rätt mycket ifrån deras liv med. Josie, född och uppvuxen i de franska kvarteren i New Orleans, med en mamma som jobbar på en bordell.  Tiden är någon gång på 50-talet och Josie drömmer om en plats långt bort, ett annat sätt att leva på helt enkelt. Och framförallt om en utbildning. Josie arbetar i en bokhandel, ägaren och ägarens son Patrick är Josies närmaste vänner. Hon får även ett rum där, så hon kan vara trygg. Josies mamma är inte en snäll person och Josie får ta mycket skit ifrån henne. Elakare  och själviskare kvinna får man allt leta efter, jag svor högt åt henne många gånger. Bordellmamman däremot som driver bordellen där Josies mamma arbetar tar Josie under sina vingar och blir ett slags extramamma åt Josie. När Josies mamma sedan blir inblandad i maffians affärer blir livet ännu mer farligt för Josie. Men Josie är en tjej med skinn på näsan och en liten pistol fastspänd vid vaden så hon kan ta hand om sig själv.  Men när det dessutom dyker upp en mördad man och när Josies mamma försvinner så blir livet ännu mer farligt.

Detta är en underbar bok, man sugs direkt in i den och där man känner, doftar, smakar och hör det bullriga och färgstarka liv som pågår i de franska kvarterena. Man får uppleva alla fördomar Josie stöter på och alla de rynkade näsorna på de som anses sig vara lite finare än alla andra. Jag blir enormt förtjust i de flesta av bokens alla karaktärer, chauffören Cookie som har ett hjärta av guld, Jesse med sina stiliga ögon och charmerande leende, Patrick med all sin värme, Willie för att hon innerst inne bara vill väl även om hon låter hård utåt sett och såklart Josie! Hon som är salta jordnötter och inte en fluffig Petit choux, läs boken så förstår du vad jag syftar på!  En helt underbar bok som berör ett något ovanligt ämne, där historien utvecklas under resans gång och får ett större djup än vad den inledande delen visade upp. Jag gillar verkligen miljöerna i New Orleans och jag gillar verkligen Sepetys förmåga att göra sina karaktärer levande med små egenheter. Som tex det par som bor i närheten av Willies "sommarställe", hur de tillbringar hela natten i en bil, en liten sidohistoria som ger lite extra krydda åt huvudhistorien.

En riktigt underbar bok som gav mersmak, nu vill jag läsa mer av Ruta Sepetys!

Sökandet efter Margo

John Green, Pappersstäder 

 John Green är den författare som gav mig förra årets största upplevelse och gråtfest i form av boken " Förr eller senare exploderar jag". Detta är då en ny bok av honom och det var med viss tvekan jag började läsa den. För tänk om den inte var alls bra? Tänk om John Green skulle visa sig falla ned ifrån sin piedestal där jag placerade honom efter förra boken? Tänk om? Farhågorna var stora och förväntningar lika stora. Så började jag då läsa och jag hade inte behövt oroa mig. Visst är detta inte " För eller senare..." men det är dock en bok som kan stå på egna ben och som rymmer en historia som även den ger en förträfflig upplevelse.

I denna boken möter vi Quentin, kallad Q och han är på väg att gå ut high-school. Hans närmsta vänner är Radar och Ben, som ägnar enligt Q orimligt lång tid åt att planera inför Balen. En bal Q vägrar gå till eller ha något att göra med ens. I huset bredvid Q bor Margo, de båda växte upp tillsammans och var vänner som små. Tiden gick och deras vägar skiljer sig åt. Tills den natten så hon knackar på hans fönster och ber om hans hjälp. Q ställer upp såklart, han har aldrig slutat vara lite förälskad i Margo. Margo som har en vild själ och en evig längtan efter något mer och större. Margo som jämt rymmer men som alltid kommer hem igen. Efter den natten då Q hjälper Margo så försvinner Margo och hon kommer inte hem igen. Men Q hittar hennes ledtrådar, utspridda över hela staden och dessutom väldigt svåra att förstå. Hans vänner blir även de inblandade i sökandet efter Margo.

Det är en fin historia om att växa upp och om att hitta sig själv, för i Q:s sökande efter Margo så lär han sig även mycket om sig själv.  John Greens karaktärer är alltid så trovärdiga, de känns alltigenom äkta då de är så mångsidiga och har både bra och dåliga egenskapare. De är komplexa på ett sätt som känns naturligt.  Jag gillar verkligen Q och hur hans sökande efter Margo även leder honom till frågan, Vem är egentligen Margo? Och hur den frågan leder Q till frågan, Vem är egentligen Q? Jag älskar humorn i boken och jag gillar Q:s båda vänner Radar och Ben. Det är en härlig läsning där jag ler, myser av välbehag och där jag berörs av historien. John Green behåller sin plats uppe på sin piedestal =)

En fin avslutning på en läsvärd trilogi

Lauren Olivier, Rekviem

Detta är den avslutande delen på triologin om Lena, Alex, Hanna och alla de andra i den dystopiska värld som Lauren Olivier byggt upp. Det är en värld där kärleken är ett brott, den är en sjukdom som alla medborgare måste botas ifrån och de blir botade ifrån den dagen så de fyll 17 år. Men många är även de som inte vill bli botade och många är de där botningen inte fungerade. De lever utanför samhället, de är de Ogiltliga. Läs här om del 1 Delirium, min rec. Pandemonium, del 2 trodde jag att jag skrivit om men verkar inte så.

Detta är då del tre i serien och jag tänker inte berätta så mycket om denna boken då det skulle spoliera alltför mycket av det som händer i serien. Men jag gillar denna boken mycket, nästan lika mycket som jag gillar de andra i serien. Lena är en kaxig tjej med hård hud men samtidigt också väldigt sårbar och tjurig emellanåt. De andra karaktärerna känns trovärdiga och levande. Jag gillade verkligen att i denna boken får vi lära känna Hanna bättre. Hanna som var Lenas bästa vän när de båda levde i staden Portland. Hanna som nu blivit botad och ska gifta sig med Portlands borgmästare. Det är intressant grepp och ger ett nytt djup åt historien, vi får se historien ur en annan vinkel med hjälp av Hanna. Slutet var även det mycket passande, ett lagom slut, inte för mycket och inte för lite. Detta är en snygg avslutning på en läsvärd serie.Lauren Olivier har en snygg prosa och intressanta detaljbeskrivningar. Boken är spännande nästan hela tiden, en viss transportsträcka upplever jag dock i mitten av boken.

 Dock kan jag inte låta bli att fundera lite extra på en liten detalj, det är mycket prat om kärlek av naturliga skäl i denna serien. Att kärleken borde vara fri och att man själv borde få göra sina val även om de ibland inte blir rätt. Dock så finns vad jag kunnat erinra mig enbart den heterosexuella relationen med. Ingenstans finns det en kärlek mellan tjej och tjej eller kille och kille. Det kunde gott fått vara med tycker jag allt men kanske var svårt av olika skäl men synd ändå.

Steampunk, Zombier, Trollkarlar och Särlingar

Gail Carriger, Själlös

Vi befinner oss i det viktorianska London men här delar de vanliga människorna utrymme med varulvar och vampyrer och även ett och annat spöke. Vi får lära känna Alexia Tarabotti som inte är riktigt en vanlig människa utan hon är en själlös sådan. Alexia är en kaxig, självsäker och fåfäng kvinna utrustad med ett livsfarligt paraply. Det dricks även otroliga mängder av te i boken, det är fyllt med actionscener och naturligtvis så finns där en mycket stilig Lord med i bilden så den romantiska delen blir väl utfylld. Jag blev väldigt förtjust i denna bok, smart och underhållande hela vägen. Massor av torr ironisk humor och galet bra!

Kristin Cashore, De utvalda- Hemligheternas rike 3

Äntligen är vi tillbaka i Kristin Cashores underbara värld och ännu en gång leverera hon en smart, intelligent, underhållande och spännande bok. Ännu en gång är det en stark kvinna som står i fokus, en vanlig kvinna med ovanliga förmågor. Det är Bitterblue som vi får möta igen, den lilla flickan Katsa och Po räddade i bok nr ett. Nu har det gått tio år sedan dess och Bitterblue försöker styra sitt land. Ett land som fortfarande är skadat efter den tyranniske Kung Lecks härjningar. Leck som även var Bitterblues far. Jag älskar verkligen dessa böcker och jag önskar och hoppas att Cashore fortsätter serien för där finns så mycket mer jag vill veta.

BenedictJacka, Fördömd

Del två i en serie som handlar om Alex Versus, magiker och magiaffärägare i dagens London. Ett London där magikerna finns mitt ibland oss men där vi inte kan se dom. Återigen hamnar Alex i trubbel och måste ge sig ut på en farlig jakt efter sanningen. Det är fartfyllt, lättsmält och underhållande för stunden.

( Av någon anledning hittar jag inte boken på dess förlags hemsida, men förlaget är Fenix förlag)

Carrie Ryan, Den mörka staden

Den tredje delen i serien, och här är det Annah som för talan. Hon lever i det som numera kallas Mörka staden, det som en gång var en glittrande och vacker plats är numera en plats fylld av mörker och zombier. Annah kan dock inte sluta tänka på sin syster Abagail som hon skildes ifrån för så många år sedan i den Vassa tändernas skog. Jag läser med andan i halsen och jag beundrar Ryans skicklighet att bygga upp en tät och intensiv historia. Jag älskar verkligen denna serien och jag är förtjust över att alla tre håller samma höga kvalitet.

Stiefvater levererar ännu en gång!

Kretsen, Maggie Stiefvater

Jag föll handlöst för Stiefvaters serie om Mercury Falls vargarna, Grace, Sam, Cole och Isabel är fortfarande med mig och jag läste sista delen med vemod över att det nu var över. Jag vet att Stiefvater gett ut en bok till innan denna, Dödsritten men den har jag ännu inte våga läsa. Jag var rädd att den inte skulle nå upp och att min beundran för Stiefvater skulle få sig en törn, att hon inte skulle kunna ge mig en lika stor och fin läsupplevelse som hon gav mig med Mercury Falls- serien. Men så en dag stod där en ljusblå bok med en stor tecknad korp i hyllan för nya böcker på mitt lilla bibliotek. Det var Stiefvaters nya serie Kretsen som kallade på mig och pockade på min uppmärksamhet så den fick följa med hem. Jag började läsa och återigen föll jag handlöst! Hon lyckades trollbinda mig ännu en gång!


Denna gång tar hon mig med till en liten stad vid namn Henrietta där Blue bor. Blue är inte riktigt som alla andra, hon lever med sin mamma och en mängd mostrar av olika slag, det i sig är inte så märkvärdigt kanske men när man då berättar att Blues mamma och tillhörande mostrar alla är medium då blir det genast lite annorlunda. Dock så är Blue inte alls synsk på något sätt dock så har hon en annan gåva ( jag kommer inte ett bättre ord för det)  och det är att hon kan förstärka de andras synskhet så att de uppfattar allt det där som finns vid sidan om oss mycket klarare och tydligare. Blue är en härlig person att lära känna, hon känns trygg med sig själv och hon har skinn på näsan. Blue kommer dock få en uppenbarelse, hon ser för första gången en ande och detta sker på Sankt Markus afton. En natt då man kan se andar och de andarna är de personer som kommer att dö under det följande året. Anden Blue ser är en ung man, en man hon alldeles snart kommer möta i verkliga livet. Och den vetskapen kommer väga tungt på Blues axlar. För Blue har ända sedan hon varit liten fått höra att när hon kysser sin sanna kärlek så kommer antingen den personen eller Blue att dö. Är denna anden just den unge mannen som är Blues sanna kärlek?  Denna unge man som visats sig för Blue är Gansey. Han är tillsammans med sina vänner  Ronan, Adam och Noah elever vid en prestigefyllda privatskolan, de är "Ravenboys" ( Korppojkar). De har slagits sig samman för att leta rätt på en mytomspunnen begravd kung som sägs finns någonstans Amerika, ledtrådarna måste hittas och svar måste sökas på alla de frågor de unga pojkarna har. Och strax så möts Blues vägar med dessa pojkars väg, och de skapar en tyst överenskommelse. De ska tillsammans ge sig ut för att hitta svaren och för att hitta denna mystiska kung, den "sovande" kungen som kan ge dem svar på allt de vill veta.

Detta är så himla bra skrivet, det känns äkta och naturligt. Samspelet mellan de unga männen och senare mellan de och Blue är intressant och komplext. Jag är faktiskt mest förtjust i Adam, han hör inte riktigt hemma i de andra rika och priviligerade värld. Han är arbetarklass med ett hem som är fyllt av våld och problem. Men han har gett sig den på att han ska skapa sig själv ett bättre liv, han slet hårt för att komma in på privatskolan då han visste att han via den utbildningen har störst chans att komma vidare och komma bort. Han sliter hårt hela tiden och hans stolthet står ofta i vägen för honom. Jag gillar även de andra pojkarna, Ganesy verkar vara en mycket härlig person, stolt och stark. Ronan är en butter ung man, sur och ofta elak. Noah i sig är ett kapitel för sig, läs boken så förstår du! Och underbara Blue! Ja jag är förälskad i denna boken och jag känner mig rätt fangirlig när det kommer till Stiefvater!  Boken är fylld av detaljer som alla är väl uttänkta och alla fyller de en funktion, läsningen känns aldrig tung utan det flyter på fint hela tiden. Som läsare är det bara till att följa med och njuta av färden. Alla personer känns välkomponerade och man får snabbt grepp om varje individ som är med i boken. Även Blues mamma och alla hennes mostrar är fint återberättade och man får genast en härlig känsla av dem. Jag längtar nu väldigt mycket efter del två i denna serien.