”Mamma och jag, vi liknar inte varandra. Hon är kort, och själv är jag lång. Hon är mörkhyad, och själv har jag hy som en fransk docka. Hon har ett hål i vaden, och själv har jag ett hål i hjärtat.”
Detta är de inledande meningarna i Kim Thuys nya bok Mán, meningar som sätter tonen direkt och som man som läser gärna läser om. Just dessa meningar, speciellt den sista tänker jag ofta på även efter avslutad läsning. Precis som i Ru så är boken berättade i korta stycken, inte helt kronologiskt utan snarare i små fragment och där varje nytt stycke är smyckat med ett vietnamesiskt ord i rött. En fin detalj som tillför en till nyans åt läsningen.Mán handlar om kärleken först och främst, kärleken till en man, till barnen och en kärlek som egentligen är förbjuden. Jag tycker även att boken handlar om att hitta sig själv, såsom Mán hittar sig i restaurangens kök. Beskrivningarna den mat Man lagar är så vackert skildrade, hur maten är så mycket mer än bara ingredienserna utan maten kan också gömma minnen, sorger, glädje och lycka. I köket finns också utrymme för att locka fram alla sina egna känslor och minnen, och även att finna någon att dela allt det som ryms innanför hudens ömtåliga skal.
Jag minns Kim Thuy förra bok Ru, den berörde mig på djupet och jag tänker ibland på den. Mán når inte lika djupt ner som Ru men den berör mig ändå på sitt lågmälda och finstämda sätt. En vacker berättelse som på något sätt inger en känsla av välbehag och lugn. Kim Thuys språk är sällsamt vackert, nästan poetiskt i sitt framförande och det är ord man gärna läser om, smakar på och njuter av. Båda hennes böcker ska införskaffas så att jag kan ta fram och läsa om.
Har läst Ru och kommer så småningom säkert läsa den här också :)
SvaraRadera