När en bok gör så att man tappar andan

Majgull Axelsson, Jag heter inte Miriam    

I förmiddags läste jag ut Majgull Axelssons senaste bok och jag har inga ord till att förklara vad denna bok står för eller hur viktig den är. För viktig är den, jag vill tvinga på denna på alla de politiker som har ett parti som tar ställning för främlingsfientliga åsikter. Och där vi i vårt demokratiska land tillåter att just dom tar sig in i EU. Även alla andra bör läsa denna boken, den gör dig till en bättre människa och ger dig en inblick i ett folkslags fruktansvärda historia.

 Jag läste även boken igår kväll, till långt efter det egentligen var dags att släcka lampan. Jag kunde bara inte sluta, Miriam driver på mig och precis som hon "tvingar" sitt barnbarn till att verkligen lyssna nu när Miriam äntligen kan börja prata igen, så "tvingar" Majgull mig att läsa vidare. Detta är en grym bok om det där ofattbara som drabbade så många miljoner, Förintelsen. Det finns många berättelser och livsöden ifrån denna tiden, men denna gång får vi se på Förintelsen ur helt andra ögon. Ögon som jag i alla fall var om inte var helt ovetande så något oförstående inför, de ögonen som bärs av det romska folket. Den romska situationen som än idag är högaktuell då de fortfarande är ett folk som utsätts för förföljelse och diskriminering

Jag heter inte Miriam handlar alltså om en kvinna, det är midsommarafton och hon fyller just denna dag 85 år. Men egentligen heter hon inte Miriam, hennes namn är egentligen Malika och hon är egentligen av romskt ursprung. Trots detta har Miriam levt som judiska Miriam i närmare 70 år nu, skammen och rädslan har varit för stor. Tiden i lägret har satt sina spår, att vara jude var redan där lite mindre jävligt än att vara rom. Just denna vackra sommardag ramlar orden "Jag heter inte Miriam" ut ur hennes mun, just när hela hennes älskade familj står samlade runt sängen. Familjen blir orolig, börjar farmor möjligen blir lite dement?

 Under ett enda långt samtal med barnbarnet Camilla så berättar Miriam sanningen bakom hennes ärr på armen och de få siffror som finns kvar. Vi som läsare går vid deras sida, blickar ut över den vackra sjön där försommarsolen speglar sig, alltmedan fåglarna sjunger i buskarna när de två vandrar runt sjön och parken tillsammans. Vi slår oss ner på bänken tillsammans med de två, när Miriams ben inte orkar gå, när den tunga sanningen blir alltför tung för att bära. Ni som läst minns kanske Ravensbruck, scenen med Irma Lunz, jag drabbades rent fysiskt av denna scen och var tvungen att stänga boken en stund för att försöka komma ihåg att andas. När sedan Miriam börjar berätta om lilla Didi, hennes älskade lillebror, när Dr Mengel dyker upp på scenen och vi får veta detaljerna kring Didi. Då svämmar tårarna över och klumpen lägger sig som en blytyngd i magen. Även nu när jag skriver om lilla Didi så kommer tårarna, mina tankar går till alla de barn som blev Mengels försökskaninerna och även alla de andra.

Jag förstummas över Majgull Axelssons oerhörda skicklighet i att använda språket på ett så rakt, nästan kyligt sätt men ändå så fyllt av värme och medkännande.  Majgull Axelsson behöver inte bre på eller fylla ut med onödiga detaljer, utan hon låter själva innebörden i sig stå på egna ben och det drabbar en som läsare så mycket hårdare. Det avskalade och knivskarpa i detaljerna gör ju denna innebörden så ohyggligt grymmare. Vreden och ilskan är även det två känslor som finns med, Miriam belyser detta väl när hon i sina tankar bara vill slå och slå och slå för hon är så fruktansvärt arg och förtvivlad men på ytan syns bara ett väluppfostrat och korrekt ansikte. 

Jag är väldigt tacksam för de små korta andningshålen då vi för en kort stund återvänder till den svenska försommar idyllen, de behövs för att orka ta sig framåt.Skuld, skam, identitet, försoning och förståelse är några ord som jag anser vara några av de röda trådarna i berättelsen. Hur känns det egentligen att utplåna hela sin identitet? Hur orkar man överleva något sådant som Ravensbruck? Hur går man vidare? Hur gör man för att orka bära på en sådan sanning, helt ensam, i så många år?  Samtidigt så är det inte bara nattsvart och mörkt, där finns även en historia som rymmer solidaritet och vänskap mellan kvinnorna i lägret. Tiden när Miriam kommit till Sverige är även den fint skildrar och hennes historia i  det svenska lilla samhället Nässjö är varm och hoppfull.

 Vår egna svenska historia, med tattarkravallerna i Jönköping där vanligt folk gav sig ut på jakt efter tattarna, något som skedde bara tio år efter Kristallnatten, inreseförbudet som fanns mot zigenare ändå fram till 1954 finns även den med i boken. Bitar som känns skrämmande aktuella i vår nutid med de romska tiggarna och den hätska debatt som stormar kring detta.

Tack Majgull Axelsson för denna boken och tack för att du gav mig en möjlighet att förstå något jag kanske inte helt förstått innan.