Senor Peregrino av Cecilia Samartin

Cecilia Samartin, Senor Peregrino
Rec-ex ifrån Bazar Förlag, Tack så mycket!

Handling:

Jamilet, en sällsynt vacker flicka i en dammig mexikansk by. Men under kläderna bär hon en hemlighet: från ryggen ner till benen vrider sig ett ohyggligt eldsmärke som att hon har blivit gripen av djävulens hand.

Med falska papper och förhoppningen om ett normalt liv flyr Jamilet till USA. Hon tar arbete på ett mentalsjukhus och får ta sig an den gamle Señor Peregrino. En udda och mystisk herre, som kräver att Jamilet lyssnar på hans historia, i utbyte mot att han inte avslöjar hennes illegala vistelse. När Señor Peregrino tar henne tillbaka till sin ungdom, då han påbörjade sin pilgrimsvandring till det legendariska Santiago de Compostela förändras allt.

Vad jag tyckte:

Berättelsen om Jamilet är en behaglig och vacker berättelse. Med sirligt och detaljrikedom späckat med en doft av magisk realism så berättar Samartin om Jamilets öde och liv. Detta är en ömsint skildring av en ung kvinnas liv som skildras på ett lättsamt och behagligt sätt. Det är intressant att få läsa om hur livet kan te sig för en person som är illegal invandrare och jag tycker om att få veta mer om Mexico. Ett land jag inte läst mycket om tidigare. Jag tycker det finns en antyda av Isabelle Allendez hos Cecilia Samartin, något som är trevligt att läsa om. 

Sedan kommer vi då till Senor Peregrinos delar av berättelsen och där krockar jag rätt in i väggen. Hans andliga och religiösa resa är intressant att läsa om men för mig blir det lite för mycket.  Att vandra längs Santiago de Compostela är en dröm hos mig med, kanske inte så mycket för andlighet och religiositet men för upplevelsen i sig.  Men jag har svårt att tycka om Peregrino, jag kan inte förstå hans tänk och vad som driver honom och jag stör mig faktiskt på det. Sedan så tycker jag hans delar andas lite för mycket av Paulo Cohelo-stuk ( Och förlåt kära mams nu!) Med det menar jag tyvärr inte något positivt då jag har väldigt svårt för denna författares sätt att skriva och bygga upp sina berättelse.

Men på det stora hela så tycker jag det är behaglig läsning som lindar sig runt mig som en varm filt. Jag blir lugn av att läsa om Jamilet och jag trivs i hennes sällskap. Jag tror Senor Peregrino ( jag fattar inte hur jag ska få dit svansen på n:et, så ursäkta den konstiga stavningen) kommer passa utmärkt i en solstol eller på stranden i sommar. Senor Peregrino är en varmhjärtad magisk berätttelse om andlighet, mod, kärlek och vänskap. 

Jag kommer läsa de följande delarna i boken för jag är nyfiken på hur det går för Jamilet.  En sista kommentar bara och det är slutet, det blir faktiskt lite för mycket av det goda där. Stramat upp och hållit igen hade nog gjort slutet bättre.