lördag 13 augusti 2016

Vi som älskade och hatade så av Marie Åberg

Marie Åberg, Vi som älskade och hatade så
Rec-ex ifrån författaren, Tusen tack!

Handling:
Paret som vi lärt känna i de två tidigare delarna av den fristående triologin, Hanna och Göran. Paret kommer äntligen korsa varandras vägar i den tredje och avslutande delen. Platsen för deras ödesmättade möte är Stockholm och året är 1944. Trots att deras liv har börjat på motsatt håll bär båda på hemligheter, sorger och löften de inte kunnat hålla. Hur kommer deras delade bördor att påverka det liv de skapar tillsammans.

Vad jag tyckte:
Vi som älskade och hatade så är alltså sista delen i en trilogi, bok 1 heter Och kvar stod en röd resväska och bok två heter Löftet. Böckerna är inspirerade av författarens egna föräldrars liv och uppväxt.

I denna sista del läser vi alltså om Hanna och Görans gemensamma liv, ett liv som sträcker sig ifrån slutet av andra världskriget, in i folkhemmet och vidare framåt. Marie Åberg tecknar upp ett levnadsporträtt av två unga människor som finner varandra och där vi under lång tid får följa dem genom vardagslivet där de kommer möta svårigheter både var för sig men även tillsammans. Hanna och Göran är två vanliga människor som försöker bygga upp ett liv tillsammans med alla de svårigheter och hinder som kan uppstå. Men det handlar också om kärlek och ömhet, precis som titeln säger Vi som älskade och hatade så. Hanna och Göran är två karaktärer som helt igenom känns äkta och levande, för mig hade böckerna nästan kunnat handla om mina mor/farföräldrars liv och uppväxt.

Marie Åberg lyfter även i denna bok fram svåra ämnen såsom alkoholism och kvinnans roll i hemmet och i samhället. Men hon gör det lätt hand utan att för den skull bli för ytlig eller enkel, språket är väl anpassat till historien och det är därför jag upplever denna lätthet i Åbergs sätt att lyfta fram dessa problem. Jag skulle vilja säga att språket är vardagligt samt rättframt och med det menar jag bara positivt eftersom det passar så väl in på berättelsen. Hur en författare väljer att skriva i en bok är viktigt för mig men också själva känslan jag får av språket, som exempel skulle man kunna ta att man läser om två vanliga människor som i detta fallet men språket är fyllt av ett högtidligt och poetiskt språk. Då skulle jag uppleva en krock mellan berättelsen och språket, men i detta fallet med Marie Åbergs bok så passar berättelsen och språket så väl ihop att det blir en fröjd att läsa. Dessutom så är Marie Åberg skicklig på att bygga upp stämningen och skapar levande miljöskildringarna. Det finns många fina tidstypiska detaljer så att man verkligen känner sig där och då. Just detta gillar jag extra mycket med Marie Åbergs böcker är att vi som läsare får ta del av svensk modern historia sett ur två helt vanliga människor perspektiv.

När jag närmar mig slutet så känns det faktiskt riktigt vemodigt att historien om Hanna och Göran är slut. Det känns som om jag fått komma så nära inpå dom att det känns som jag möt två nya vänner men nu är historien slut och våra vägar skiljs åt. Jag hoppas dock att författaren fortsätter skriva för jag kommer i så fall mer än gärna läsa!

2 kommentarer:

  1. Jag har inte läst de två första, men din recensions av den här gör mig lite mer pepp på att läsa den :) Den ligger här och väntar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är en riktigt fin trilogi tycker jag men jag tycker att man ska läsa dom i ordning. Då bok 1 handlar om Hannas barndom och uppväxt och bok två om Görans barndom och uppväxt. Vet inte riktigt om man förstår allt om man inte läst dom i följd. Men de är väl värda att läsas!

      Radera