Viveca Sten & Camilla Sten, Djupgraven Handling:
Även om tolvåriga Tuva inte har mycket gemensamt med sina klasskompisar och mest håller sig för sig själv har hon alltid känt sig hemma i skärgården och på Harö, där hon bor. Hon kan alla kobbar, skär och och grund utan och innantill.
Men den här hösten har något förändrats. Människor försvinner spårlöst i havet, mörka skuggor böljar under vattenytan och övernaturliga väsen visar sig bland träden ...
Viveca Sten är ju känd för sina Sandhamn-deckare som jag ännu inte läst. Här skriver hon tillsammans med dottern Camilla Sten en bok för mellanåldern med inslag av skräck och det övernaturliga. Djupgraven känns välskriven och jag märker inte av att det är två författare utan historien flyter på fint. Språket känns lättläst utan att vara förenklat på något sätt. Tuva är en intressant karaktär att lära känna och där de övernaturliga delarna flätas in fint i den övriga historien. Jag älskar också själva miljön med skärgården i fokus. Där man får åka skolbåt istället för skolbuss och där ens vänner kan bo på en grannö istället för gatan bredvid.
Djupgraven väver som sagt in det övernaturliga fint men jag upplever också att den handlar om konsten att hitta vänner. För det finns en fin skildring av hur vänskap kan växa fram mellan två helt olika människor. Boken berör ensamhet och utanförskap på ett väldigt ömsint sätt och om hur just vänskap kan skänka ljus när det är som mörkast. Djupgraven är kuslig med en del oväntade vändningar. Jag blev förtjust i boken och ser framemot kommande delar i serien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar