Måndagsgrubbel: Böcker och sorg

Jag har tvekat fram och tillbaka kring dagens måndagsgrubbel. Om jag ska skriva just detta inlägg
eller välja något annat. Anledning är att just detta grubbel blir personligt och allvarligt. Men i förmiddags var jag på min vårdcentral och skulle möta min nya läkare och blev i princip dumförklarad när det gäller just detta ämne jag funderar på skriva om. Jag känner därför att det är viktigt för mig att lyfta fram det och visa på ämnets allvar. Koppling till bokbloggen kommer bli tydligare ju längre ni läser. Ämnet som jag kommer beröra handlar om sorg. Sorgen man känner när en älskad familjemedlem dör. Sorg är något allmänt vedertaget och accepterat av de allra flesta när vi förlorar en nära anhörig. Men sorgen som uppstår när den älskade familjemedlemmen är fyrbent i form av tex en katt eller hund är inte lika accepterad och ofta möts man av oförståelse. Som min läkare idag som inte kunde förstå att jag just nu lever i en sorg, för det var ju bara katt det handlade om.  Sorg går inte att jämföra eller mätas, man kan inte tycker jag säga att min sorg är värre än din sorg eller göra åtskillnad för att det ena sorgen handlar om en mänsklig förlust och den andra om förlusten efter ett husdjur. Sorg är privat och personlig, det är bara du som känner sorgen som vet hur stark den är och det är bara du som kan veta hur djup din sorg är.

För att knyta samman detta högst privata ämnen med just bokbloggen så kommer jag i detta inlägg svara på en kommentar jag fick häromdagen. En kommentar sagd i alla vänlighet förstås men som fick mig att börja grubbla likväl. Det var i samband med att jag lade upp läslistorna för september och oktober som jag fick en kommentar kring att jag läste extremt mycket på sista tiden. Ja jag har läst mycket på sista tiden och det har sina skäl. I augusti när det stod klart att Chili inte skulle överleva så byggde jag ett fort omkring mig. Jag bäddade in mig i ett bo där omvärlden, verkligheten och vardagen enbart kunde hanteras i små portion. Jag pratade med mina närmaste men bara i små doser, jag var social med mina närmaste men bara i korta stunder och allt det där som skedde i omvärlden, krig i Syrien och presidentval i USA, det läste jag om och reagerade på. Men i små portioner. Jag är sjukskriven men varje dag är fylld med träning, studier, möten och behandlingar  samt ett hem att ta hand om och de kvarvarande djurens alla behov att tillgodose. Men så fort jag kunde och kan så kryper jag likt en sköldpadda in i mitt skal igen och låter mig omsvepas av ord. Jag kliver ut ifrån min egen verklighet med sorg och förtvivlan, med orkeslöshet och tomhet och låter bokens värld ta över.

 När Chili gick bort så började jag läsa. Så fort boken och jag var klara med varandra så föste boken mig varsamt framåt till nästa bok och sedan nästa bok därefter. I ett lysande pärlband så ser jag alla böcker som varsamt föst mig framåt under de sista månaderna. En efter en har de tagit hand om mig och låtit mig slippa verkligheten och vardagen när jag inte längre orkar med den. För även om de är många så har jag inte skummat någon av dom, inte har jag heller glömt bort någon utan alla finns de där hos mig. Varje bok har gett mig en stunds andrum men vissa har gett mig ännu mer än så. J.K Rowling lät mig få vara med Harry Potter och hans vänner där inga sjuka katter finns och där fantasin och magin lindrade smärtan.  När det stod klart att Luna var obotligt sjuk med en massiv tumör på hjärtat och där även hennes liv inte gick att rädda så var det till Serahema jag begav mig, skriven av Marcus Olausson. Här sveptes jag iväg och under en tid så fick jag andas och vara tillsammans med Elderim, Cal och Rendon. Längre fram dök Anna-Klara Mehlich upp och hennes sagoböcker med skimmer och finhet svalkade ett brinnande hjärta. Därefter kom Anna Jakobsson Lund och Fredrik Backman som via sina känslostarka böcker fick mig att gråta när jag inte kunde gråta på egen hand. För att sorgen och förtvivlan var för stor.

Fortfarande bygger jag fort kring mig och kryper in i mitt skal, fortfarande vaggar böckerna mig till ro och ger mig andrum. Sorgen pågår varje dag, varje andetag men steg för steg tar jag mig igenom. Mina närmaste, min sambo och våra katter Mio och Alice samt lilla hunden Gibson stöttar mig och ger mig ork även om jag inte kan prata om det jag känner. Även om jag inte orkar vara här till fullo så finns de hos mig. Läkningen sker sakta, för varje bok kommer jag närmare mig själv igen och när jag hittat tillbaka till mig själv igen så kan min relation till böckerna återigen bli som vanligt. Istället för att inhalera böcker så finns böcker där som vanligt, just nu är böcker mer som ett beroende. Istället för att tröstäta eller dricka eller liknande beroende så är jag beroende av böckerna och den avskärmning de skänker mig just nu. När jag läser så kan jag stänga ute världen, verkligheten och vardagen. Så småningom kommer jag orkar med livet och vardagen igen där jag läser för att jag vill det och inte för att det är livsnödvändigt. Där böckerna är sällskap och inte enbart medicin. Där jag inte behöver bygga ett fort bestående av ord och sidor av papper. Där jag orkar vara här och nu hela tiden utan att ständigt fly in i böckernas värld när jag inte orkar leva i verkligheten och vardagen. Men inte än, kanske om en stund.