Glaskroppar av Erik Axl Sund

Erik Axl Sund, Glaskroppar  

Handling:
En självmordsvåg sköljer över Sverige. Runt om i landet tar unga människor livet av sig på de mest makabra sätt. Det de har gemensamt är ett djupt intresse för enmansbandet Hunger. Hunger lever sitt liv någonstans i samhällets periferi. Tillbringar dagarna i sin nedgångna lägenhet med att skriva, ordna konserter och skapa sin märkliga och skoningslösa musik.

Tillförordnade kriminalkommissarien Jens Hurtig utreder de brutala, sorgliga och förbryllande självmorden. I de dödas ägo har man funnit gamla kassettband, hemmainspelade blandband från mitten av 80-talet, som alla visar sig ha tillhört en Aiman Chernikova. Vad har hon med de döda ungdomarna att göra?

Glaskroppar handlar om de mest extrema följderna av kreativt skapande, om vad höga ambitioner och drömmen om det stora genombrottet kan göra med människor. I musikerns, konstnärens och författarens arbete är gränsen mellan fantasi och verklighet tunn och skör.

Vad jag tyckte:
Jag var riktigt förtjust i författarparets första bok-serie, den som börjar med Kråkflickan och handlar om Victoria Bergman. Men Glaskroppar blev mest ett ljummet jaha. Möjligen för att innehållets mörka destruktiva berättelse inte passade mig just nu. Jag är ett stort fan av mörka böcker där det mänskliga psyket står i fokus och där författaren grottar ned sig i mörkret. Men i Glaskroppar blir det för det mesta rörigt och osammanhängande.

Möjligen beror det som sagt på mig för samtidigt så ser jag hur skickliga författarna är på att skriva. Språket är intensivt och tätt fylld med intensitet och närvaro. Det är så pass intensivt att jag emellanåt mår lite illa faktiskt. Det är ett högt tempo med ett ständigt driv men jag känner också att berättelsen hackar upp sig då den ska växla mellan de olika personerna.

Så Glaskroppar är spännande och otäck men den passade inte mig just nu.