Stefan Ahnhem, Offer utan ansikte Handling:
En träslöjdslärare hittas brutalt mördad i sin slöjdsal. Bredvid kroppen har mördaren placerat ett klassfoto från början av 1980-talet, med mordoffrets ansikte överkryssat.
Fabian Risk återvänder med sin familj till hemstaden Helsingborg efter att i många år ha varit verksam vid Stockholmspolisen. Knappt hinner de anlända till det nya huset förrän han blir inkallad att bistå i utredningen av mordfallet. Offret är en av hans gamla klasskamrater och snart står det klart att mördaren följer en minutiöst utarbetad plan, som långt ifrån är slutförd.
Fabian dras djupare och djupare ned i utredningen, som väcker minnen av förträngda tonårsförälskelser och brutal mobbning under skoltiden. Minnen han är allt annat än stolt över. Snart är han insnärjd i ett fall där inget riktigt är vad det tycks vara. Där jakten på en undanglidande mördare driver Fabian att ta allt större risker för att komma framåt i utredningen. Risker som får ödesdigra konsekvenser för både honom själv och hans omgivning.
Vad jag tyckte:
Jag hade hört talas om denna bok och förstått att många gillade den. Så när jag hittade den på biblioteket så fick den naturligtvis följa med hem. Jag uppfattade det som att just denna bok är bok nr 1 men när jag började läsa märkte jag att det fanns en historia som var kopplad till Fabian Risk som inte berättades i denna bok. När jag sedan googlade runt så märkte jag att bok två i serien som alltså kom ut efter Offer utan ansikte utspelar sig före Offer utan ansikte. Så i bok två som egentligen borde vara bok ett får vi veta varför Fabian Risk flyttar till Helsingborg. Detta stör mig lite under läsningens gång eftersom jag hela tiden får hänvisningar till något som har hänt och som orsakat Fabian Risk flytt. Förstår inte riktigt varför man gör så. Jag vill läsa serier i rätt ordning och där det inte blir så himla rörigt.
Om jag nu bortser ifrån detta så är Offer utan ansikte en stark deckare med många otäcka inslag. Det är högt tempo och snabba skiftningar i jakten på en av de mest brutala mördare som Fabian Risk och hans kollegor någonsin jagat. Här kommer då ytterligare en invändning.... jag är rätt trött på poliser som ständigt anser att de klarar sig bäst på egen hand, där de agerar som någon slags försmådd hämnare som ger sig ut på mördarjakt på egen hand. De struntar i kollegornas känslor och gruppens samhörighet, de tar även ofta lagen i egna händer och de anser sig vara bättre än alla andra ( eller det är vad jag upplever i alla fall när jag läser om dom) Deras anhöriga hamnar allt för ofta i kläm och de trampar på fler än en öm tå. Så blir det även här... Skulle vi inte någon gång få läsa om poliser som faktiskt trivs med sina kollegor, som gillar att samarbeta och som tillsammans vill skapa rättvisa? Som dessutom har ett sunt och kärleksfull relation till sin familj?
Tillbaka till historien då, själva essensens av deckaren, som faktiskt är välskriven och smart. Det är mörkt, otäckt och lite ruggigt om utanförskap och mobbningens konsekvenser. Offer utan ansikte är lättläst och spännande, en riktig bladvändare. Jag kommer definitivt läsa vidare i serien trots alla mina invändningar. För det är som sagt en smart deckare med ett genomtänkt mordhistoria och där förövaren känns väldigt trovärdig.
Jag tog också nyligen tag i den här och håller med om det du skriver. Jag störde mig också på massa vardagsbetraktelser men jag tror att det var mycket för att jag lyssnade på boken. Vissa saker förstärks då. Jag är själv tveksam till om jag ska fortsätta med serien men om jag gör det blir det inte som en ljudbok. Och ja, jag hade nog hellre läst bok två först.
SvaraRaderaVet du (jag förstår att det här kommer att låta helt knasigt), jag har sett de här deckarna i affären och bokhandeln och VARJE GÅNG utan undantag läser jag "Hemma". Jag är inte det minsta dyslektisk, men Arnhem med ett bakvänt E blir tydligen Hemma i mitt huvud. Stör mig så kopiöst på det.
SvaraRaderaAnnat som stör mig är när man hoppar in i en serie fast man tror att man läser del ett. Eller läser del ett men får veta att del två utspelar sig först (!). Jag förstår om du retar dig på det!
Och slutligen känner jag att jag inte kommer att läsa den här boken alls, eftersom författaren "Hemma" tydligen låter sin polis vara en sån där besserwissertyp som trampar på andra och jobbar bäst själv. Är så innerligt trött på sånt. Och att de poliserna alltid lyckas lösa mordgåtorna och överleva - som om det vore den bästa sortens kommissarie...
Så är det även för mig! Jag har också läst hans efternamn som Hemma! En mycket märklig stavning. Ja ordning var minst sagt knepig och det kändes som att man missat stora och viktiga delar. Precis sådan är denna polis Risk och som du säger är det så tröttsamt. Ensamma hjälten som klarar allt och vet bäst utan att för en sekund tänka sig för eller på andra i sin närhet.... Orkar inte riktigt med sådana typer, läser gärna deckare och har kanske blivit lite mer kräsen med åren. Denna karaktär kanske var lite intressant i början men börjar som sagt bli uttjatad numera.
Radera