Jag är något förvirrad

Veronica Roth, Allegiant

Nu var vi då framme vid den sista delen om Tris och Four, som jag hade längtat efter att återse dom en sista gång och så blir det mesta dels platt fall. Jag läste ut boken för ett tag sedan men har inte kunnat skriva något då jag ärligt talat inte vet vad jag ska tycka. Stundtals gillar jag verkligen berättelsen och stundtals är jag faktiskt riktigt arg!

 Det är ju sista boken och då ska alla bitar knytas samman, allt ska få ett värdigt och bra avslut och det ska kännas trovärdigt. Men i Allegiant tycker jag inte att jag får det, den förklaring som uppstår i boken, jag har svårt att tro på den faktiskt. Jag vill inte säga för mycket då jag inte vill spoila för andra som ännu inte läst boken men jag har svårt att köpa själva förklaringen i sig. Ännu svårare har jag att köpa att de flesta i gruppen, bla Tris och Four så lätt tror på hela historien och knappt ens reagerar på det. Det känns slätstruket och rätt platt faktiskt, det är även rent av så att både Tris och Four känns konstiga i denna boken. Det där som gjorde de till så komplexa och intressanta karaktärer i de andra böckerna, det finns med här med men under ytan av en massa trams faktiskt. Four tycker jag har förvandlats till en gnällspik och Tris är bara platt på något märkligt sätt, jag saknar deras styrkor och deras kämparglöd faktiskt. Det är visst intressant att Four i denna boken faktiskt har en egen röst, han står för varannat kapitel, vilket leder till en större inblick i hans tankar och känslor. Dock så känns han väldigt konstigt och som sagt gnällig.  Men visst finns där stunder då Roths fantastiska förmåga i att bygga en spännande berättelse med  komplexa frågor och många fina nyanser dyker upp. Själva förklaringen till hela historien och alla böckerna är i grunden mycket tankeväckande och det kunde ha blivit riktigt bra om det bara skett mer ifrågasättande av det hela.  Det genetiska urvalet som ligger som grunden till hela berättelsen hade kunnat fördjupas mycket mer.

Jag är också glad över att vi fick lära känna några av de andra karaktärerna bättre, trots att Roth verkar ha något emot flera av sina karaktärer.  Jag gillar även utvecklingen mellan Tris och Four, den känns trovärdig och mycket komplicerad. Där är mycket känslor mellan de två och det är fint att läsa om hur de lyckas lösa allt mellan dom. Det går ofta undan när Roth ska berätta om viktiga saker och ibland känner jag att det går för fort, jag hade velat ha andningspauser där jag kunde hinna reflektera över svåra saker som händer. Sedan är det då själva den sista delen, där återvänder verkligen Roth och det blir precis så fantastiskt som det har varit i de två andra böckerna. Men där är en händelse fram mot slutet som gör så ont och så förtvivlande fel, man gör bara inte så! Men samtidigt är det rätt häftigt att Roth vågar bryta mot mallen på detta viset, det är ju totalt oväntat och kommer verkligen som en käftsmäll.  Läs nedan om du vill veta och har läst boken själv.

Jag ville ha fyrverkerier och fanfarer men fick eldbloss och fioler istället, nog så vackert det med men ändå inte samma sak som det förra. Speciellt inte när man väntat och längtat efter fyrverkerier och fanfarer. Trots det så rekommenderar jag verkligen serien, jag har själv önskat mig en samlingsbox med alla tre böckerna plus boken om Four av tomten, på engelska! Så att jag kan läsa om den igen i framtiden.

Spolier:
Att Roth har mage att precis i sista delen döda Tris! Och dessutom är det en helt meningslös död, det hade inte behövt bli så och det känns bara så fruktansvärt fel! Visst får hon ihop en trovärdigt slut med Fours sorg och så men det känns ändå bara fel. Hur ska man nu kunna titta på filmerna? Nu när man vet hur det slutar?
Jag saknar också en mer tydlig diskussion och debatt kring de genetisk defekta och de genetiskt ren, det kunde blivit så bra men jag upplever ändå att jag saknar något.