Legenden om Morwhayle: Dödens stad

Peter Bergting, Legenden om Morwhayle: Dödens stad

Då detta är den avslutande delen i serien om Morwhayle så kan det förekomma spoilers.


Som sagt så närmar vi oss nu slutet på den resa som tog sin början i boken Häxmästaren. Återigen möter vi Artiel, Malda, Gorgorbestor och Bast.  I denna bok så får vi även återträffa våra nya vänner Lorelie och Aldous ifrån den andra boken i serien, Demonprinssesan. Det som inte fick hända skedde ändå, den där malströmmen som inte skulle släppas lös släpptes ändå lös. För det är såhär i Peter Bergtings värld, allt är inte enbart gott eller enbart ont, allt går inte alltid enligt planerna och även våra hjältar kan klanta sig och göra fel. Det är detta som gör att jag fastnar för Bergtings berättelser, de känns så otroligt komplexa och trovärdiga.  Malda är en osäker tjej som har svårt att veta om hon ska vara ond eller inte, Arteil är blyg och väldigt klumpig men har ett mod som inte ens han själv trodde han hade. Gorgorbestor är en tjurig drake med ett hett temperament och frågan i denna sista del blir vilken sidan han kommer att välja.

 Boken har vuxit mycket ifrån del ett, denna sista delen är oavgjort mycket mörkare och mer skrämmande än vad den första boken var.  Det finns en mer allvarlig ton i denna sista delen och stundtals känns den även mer sorgsen än de andra två.  Bok två var actionspäckad till max, hela grejen med malströmmen och strid-scener och slagsmål och inbrott, allt kom på en gång i bok två. Men på ett sätt var det bra med, nu finns det tid till en mer eftertänksam finalbok, en bok som på ett värdigt sätt kan avrunda serien. I denna sista bok så ryms även ett stort zombieproblem, de odöda har i samband med förra boken händelser ökat markant och allt verkar på något mystiskt sätt vara kopplat den kraftiga ökningen av något som kallas "nekrotisk vildmossa"! Jag läser och jag njuter av Bergting fantastiska språk, ett språk som förstärks av de helt underbar teckningarna skapade av författaren som finns med i boken.

Jag får ofta höra att fantasy inte är något för vuxna människor, att det rentav skulle vara barnsligt att som vuxen läsa fantasy böcker. Men Peter Bergting bevisar att en riktigt välskriven fantasy bjuder på stort motstånd, rymmer en historia som kräver att man tänker till, skapar karaktärer som är innehåller både svart och vitt och grått och alla andra nyanser däremellan. Peter Bergtings böcker står, i alla fall på mitt lokala bibliotek, på mellanålders hyllan men jag tycker att den utan att tveka skulle platsa även på den vuxna avdelningen. Förmågan att skapa en helt ny värld, en komplex värld med många nivåer och skillnader men som trots inslag av varulvar, hundmänniskor, drakar, magiska svärd och onda älver ändå känns helt logiskt och rimligt kräver en mycket skicklig författare. Och Peter Bergting är en sådan författare.

nekrotisk vildmossa”