Jag har läst två böcker av Tatiana de Rosnay tidigare, det är Bumerang och Sarahs Nycklar. Båda dessa böcker läste jag med förtjusning, jag gillade verkligen språkkänslan i boken, det stilsäkra i tonen och värmen i själva berättandet. Texten kändes alltid lätt och luftig, det var behagligt att läsa men utan att för den skull bli simpelt och banalt. Hennes två efterföljande böcker har jag missat att läsa men nu tyckte jag att det var hög tid att läsa de Rosnay igen.
Ryskt bläck såg ut att bli en underbar karamell men det visade sig dock att karamellen var av det mer osmakliga hållet än vad utsidan hade gett löfte om. Jag gillar själva grund iden med Ryskt bläck, historien om en författare som drabbas av svår skrivkramp och som blir besatt av de sociala medierna och som inte kan sluta sola sig i strålglansen ifrån alla dessa fans. Men istället för en sval ton och ett tillbakadraget sätt att beskriva historien, såsom jag upplevde de två andra böckerna jag läst, så får jag en historia som känns enerverande pladdrig och så överbelastad av adjektiv att jag känner mig kvävd.
Huvudpersonen är Nicholas Kolt, han är författaren som slog igenom över en natt och med en bok som nu sålts i flera miljoner exemplar och boken har dessutom blivit prisbelönad film. Hans bok rör sig kring de frågor han ställde om sin far, för vem var hans far egentligen och varför dolde hans far det faktum att han var rysk för Nicholas? Hela denna historien är med väldigt intressant och jag hade velat ha mer av den, mer utvecklat och mer förändringar. Men allt jag känner är att jag vill skaka om Nicholas och säga åt honom att klippa sig och skaffa ett jobb, för han är så ytligt, så fåfäng och så fruktansvärt gnällig. Romanen utspelas till största del på ett lyxhotell, beläget utanför den italienska kusten, Nicholas har åkt dit med sin flickvän Malvina för att vila upp sig. Malvina i sig är så platt, så intensägande och så menlös, det enda jag känner för henne är kring hennes sjukliga besatt och svartsjuka som gör att hon måste hålla reda på precis allt som skrivs/sägs om Nicholas ute på de sociala medierna. En frågeställning som är väldigt intressant men som jag återigen känner försvinner i pladdrighet, där allt beskrivs och där varje person förses med hudfärg, ålder, utseende, klockmärke om de nu bär klocka och kroppsform.
Rödpennan hade behövts i denna boken. Jag tror att en större mängd strykningar hade format fram en historia som hade kunnat beröra på ett helt annat sätt men nu blir faller allt platt till marken och där jag faktiskt skummar vissa partier för att jag orkar inte läsa allt. Såsom tex i ett kapitel där Nicholas sitter och funderar över själva skrivprocessen, om det kanske finns något sätt för honom att lösa själva skrivkrampen, mitt intresse väcks då det hade varit intressant att se hur en författare tolkar detta, men istället för jag en lista som varar i nästan två sidor med exempel på författare och vad de använder/gör vid sitt skrivande, tex ( mina påhittade exempel då jag inte har boken kvar hemma) så stod det såhär: Hemmingway rökte pipa, Grisham skrev i hängmattan, Sartre drack absint...... och så radades exemplen efter exempel upp i två sidor! Jag läste de fem första namnen med tillhörande exempel sedan hoppade jag över resten.
Det kunde blivit bra men det blev bara tråkigt, jag är besviken då jag förväntade mig något mer och där pladdrigheten förstörde en historia som kunde varit så intressant och spännande. Visst är Tatiana de Rosnay en mycket skicklig författare och hon har en stark förmåga att göra sina karaktärer levande, det är ju därför jag ogillar Nicholas så mycket för att hon lyckas göra honom trovärdig. Hennes historieberättande är även den väldigt skicklig men i denna bok upplever jag att den dränks i pladdrighet, hennes historia får inte en chans att ta plats och utvecklas ordentligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar