Oceanen vid vägens slut

Neil Gaiman, Oceanen vid vägens slut

Detta är en berättelse om en man som vid sin fars begravning återvänder till sina barndomstrakter och där han sittandes på en bänk vid en damm börjar minnas händelser som skedde när han var sju år. Den där dammen, är det en damm? Eller är egentligen en damm som låtsas vara en damm? Kanske är dammen egentligen en ocean? När man beger sig in i Gaimans värld får man vara beredd på att försöka få saker och ting att vara logiska och rimliga, för ibland kan en damm vara en ocean och en ocean kan vara en damm.  Platsen mannen befinner sig på är familjen Hempstocks gård, där de tre kvinnorna Hempstock kom att spela en avgörande roll då för många år sedan och där den yngsta av dem Lettie kom att bli mannens käraste barndomsvän. Allt tog sin början då mannens familj var tvingade att ta sig an en hyresgäst, kassan behövdes drygas ut och den mannen bar med sig något mörkt. Något mörkt som släpptes lös när mannen tar sitt liv, men vad är det som egentligen händer? När sedan Ursula Monkton dyker upp, hon ska vara familjens nya hushållerska, då tar allt en mycket obehaglig vändning. Är detta då enbart ett barns fantasier som har skenat iväg eller är något av det vi får möta genom mannens minnesblicka faktiskt verkligt?  Det är en saga men samtidigt också en berättelse om en uppväxt. Det är en mörk skildring som emellanåt blir riktigt otäckt, jag minns klart och tydligt scenen med mannen och hans far och badrummet. ( Ni som läst vet vad jag menar)

Neil Gaimans språk är förtrollande, det skimrar och det vrider på sig åt alla håll och kanter, det lockar in en som en mörk viskning om natten som lockar med eviga löften om kärlek och rikedom men när ljuset faller på det i en kort sekund så anar man de vassa tänderna och de röda ögonen som glittrar demoniskt.  Men då är det redan för sent, då är man redan innanför dörren och allt man kan göra är att hålla kvar den käraste vännens hand och hålla den riktigt hårt. För då kanske man kan ta sig ut på andra sidan, för samtidigt som mörkret är där så finns där även en värme och en innerlig tro på medmänsklighet i Gaimans berättelse. Utsattheten pojken genomlider, modet och vänskapen för att övervinna ondskan är starka trådar i denna berättelsen och mot slutet så grät jag faktiskt, då det var så outhärdligt tragiskt men samtidigt så innerligt varmt berättat.

Jag är alldeles för förtjust för att ens kunna formulera varför denna bok är så himla bra, jag kan nog enbart uppmana er till att läsa boken nu! Jag själv är mycket tacksam för att boken finns i mina ägor, inom kort kommer jag läsa om den och jag tror även att boken skulle lämpa sig väl för högläsning under mörka höstkvällar.