Wendigons förbannelse av Rick Yancey

Rick Yancey, Wendigons förbannelse

Handling:
Sent på kvällen dyker en kvinna upp hemma hos Monstrumologen. Hon bönar och ber doktorn om hjälp, eftersom hennes make - doktorns vän John Chanler - är spårlöst försvunnen i den kanadensiska vildmarken. Han begav sig dit för att hitta Wendigon, en fruktad, livsfarlig och högst mytomspunnen varelse.

   Doktor Warthrop anser att Wendigons förbannelse är ren vidskeplighet, men han och Will Henry beger sig ändå ut i markerna för att leta efter doktorns försvunne vän. Där ställs de utan tvekan, trots Monstrumologens bestämda uppfattning om Wendigon, inför frågan om vad det i så fall är som härjar i dessa skogar? Och vad har John Chanler egentligen råkat ut för?

Vad jag tyckteJag tror jag läste denna bok vid helt fel tidpunkt. Wendigons förbannelse är en mörk, skitig och rå berättelse som verkligen inte undviker detaljer eller otäckheter. Det är rasande skickligt berättat på så många sätt. Men för mig så läste jag boken vid helt fel tid och mådde mest illa under läsningens gång. Det är så fruktansvärt hopplöst och förtvivlat hela tiden och den monsterjakt som pågår är så äcklig. Men som sagt är det inte boken det är fel på utan det var bara fel tid för mig att läsa den. För Rick Yancey har skapat något eget med serien Monstrumologen, där då Wendigons förbannelse är bok två.

 Det är som Frankenstein korsat med Dracula blandat med Charles Dickens varvat med H.P Lovecraft. Det är mustigt, mörkt och skitigt på så många sätt och det gjorde mig illamående vid läsningen. Författaren har ju onekligen lyckats då han skapat något så magstarkt att även om jag är van vid att läsa mörka och räliga böcker inte riktigt fixad att läsa boken. Vid ett annat tillfälle hade jag säkert kunnat hylla boken än mer men när jag läste ut den så var jag mest glad över att den var slut. Men jag kommer absolut läsa nästa del av serien men då kommer jag välja läs tillfälle  med större omsorg.