Surt sa räven om rönnbären, igen....

För två veckor sedan skrev jag ett "Surt sa räven.."inlägg om att en av mina favoritförfattare skulle komma till mitt lokala bibliotek och ha föreläsning. Just då fanns det inte pengar till det men min kära sambo lyckades lösa det och skaffade två biljetter åt oss. Även författaren själv, Christoffer Carlsson hörde av sig och så innerligt vänligt ville han hjälpa till! Tack än en gång!

Men trots allt ståhej så blev det ändå ingen föreläsning i måndagskväll. Istället tillbringade jag och sambon hela kvällen, från 18.00 till ca 1.30 på natten på akuten. Eller rättare sagt så befann vi oss på två olika sjukhus.... Jag har ju haft stora problem med mina smärtor sista tiden och senaste veckan så hade smärtan centrerats i vänster axel. Jag hade även under helgen som gick förlorat förmågan att lyfta axeln och kunde inte ens vrida den på något håll. Smärtorna var fruktansvärda och på måndagen hade jag även fått hög feber. Efter kontakt med min vårdcentral tidigt på morgonen där de rådde mig att åka till jourläkarcentralen i lilla staden ett par mil bort på kvällen. För att de hade inga tider på hela veckan och de tyckte inte jag borde vänta till nästa vecka. Dessutom så ville de inte att jag skulle behöva ha så ont som jag hade. Så vi åkte till jourläkarcentralen på kvällen. Väl där blir jag bemöt på ett väldigt respektlöst sätt där läkaren stövlar in i rummet, hälsar inte ens eller lyssnar på vad jag säger. Han anser att jag inte behöver vara där utan borde åkt till vårdcentralen...Han tittar inte på axeln utan petar bara lite på den, jag hade fortfarande kläderna på mig då.... Han hummar något om spruta och går sedan ut ur rummet... Vid det laget är jag rätt upprörd och börjar stortjuta, min sambo går för att leta rätt på en sjuksköterska för att lösa det hela. Ingen sjuksköterska behagar komma in till mig så vi går ut igen för att leta. Den sjuksköterska vi möter som vi förklara allt för och ber om att få en annan läkare tycker vi i så fall lika gärna kan åka hem.... Det är tyvärr inte första gången detta hänt mig på just detta stället så vi går helt sonika därifrån.

Min kära älskade sambo kör mig sedan till nästa sjukhus ytterligare ett par mil bort. Blir inkallad i triagerummet, får förklara hur det hela ligger till och beskriver även att jag eventuellt tror att smärtorna i axeln kommer sig av att jag ramlade för två månader sedan. De lyssnar och tar mig på allvar, de blir minst sagt upprörd över föregående sjukhus bemötande. Nu hade deras jourläkarcentral precis stängt men de lovade att de skulle hjälpa mig ändå. Jag förstår att en akutmottagning tar emot akuta patienter och jag hade ju inte skadat mig just den dagen. Men en jourläkarcentral ska ta emot patienter som vårdcentralen inte kan/hinner på exempelvis kvällstid. Trots detta så får jag alltså hjälp av en helt underbar läkare som lyssnar på mig och visar total hänsyn. Det första han säger när jag berättat om min situation är han personligen vet hur det är att vara sjuk i fibromyalgi eftersom hans egen mamma lider av det. Lugnt och varsamt hjälper han mig att reda ut varför jag har så ont och tar sig tid att lyssna och visar stor empati. Det visade sig att ett ledband troligen gått sönder då när jag ramlade så illa tidigare i våras. Detta märktes inte just då utan eftersom jag arbetstränat nu i två månader samt sysslat en hel del med trädgårdsarbete både här och hos mina föräldrar så har jag överbelastat axeln och dessutom fått en kraftig inflammation som sträcker sig ned i armen. Jag har nu fått rätt smärtstillande som hjälper mig just nu och nästa vecka ska min läkare på vårdcentralen ge mig en kortisonspruta. En cirkus utan dess like men tyvärr är jag rätt luttrad vid detta laget. Inte första gången jag upplever detta och tyvärr så bemöts jag ofta av både oförståelse och respektlöshet när jag söker vård. Där jag har fått höra att jag inte ens borde kommit dit eftersom jag enbart stukat mig lite och min fibromyalgi bara gör mig hysterisk och känslig...

Personligt även denna gång men behövde lätta på trycket då det var så ledsamt att missade Christoffer Carlssons föreläsning.

Men kunde idag åka till arbetsträningen för första gången på två veckor! Så det är jag i alla fall glad över =)