Jojo Moyes, Livet efter dig Lou Clark mister sitt jobb som cafebiträde och utan hennes magra inkomst får hon och hela hennes familj det svårt att klara sig. Lou försörjer inte bara sig själv utan av de andra fem i hushållet, föräldrarna, morfar, systern och hennes lille son. Pappa jobbar en del men det räcker inte till. Så nu när Lou står utan jobb så blir allt mycket svårt. Efter en tid får hon dock ett jobb, som sällskapsdam/assistent åt Will. Will är förlamade i nästan hela kroppen och hans liv är över enligt honom själv. Medan Lou är en enkel tjej med arbetarklass bakgrund, med små ambitioner och ännu bosatt hemma hos föräldrarna så är Will rik, varit väldigt framgångsrik inom aktiebranschen och levt ett fartfyllt liv. Nu ska då Lou försöka få Will att förstå att livet är rätt ok ändå. Och att han ska vilja leva kvar, allt enligt hans mors krav på Lou.
Jag blev direkt fäst vid Lou, hon känns så äkta och hennes familj så trovärdiga med sitt kärleksfulla gnabbande och bråken som uppstår. Hela hemmet är fyllt av folk och det är ständig rörelse, medan Lou känner sig fast utan drömmar eller ambitioner. Just den känslan känner jag igen själv och kan identifiera mig med. Även Wills dryga och rätt elaka sätt kan jag även förstå till viss del, inte fullt ut då men den frustrerade känslan av att en egen kropp sätter upp hinder kan vara väldigt tärande. Will har bestämt sig för att han ska avsluta sitt eget liv och en stor del av boken behandlar just ämnet om aktiv dödshjälp på ett fint och medmänskligt sätt, det vältrar inte i det nattsvarta men författaren faller heller inte för att förenkla eller "gullifiera" ämnet som sådant. Boken är en feel-good anser jag men med mörka undertoner och jag blir riktigt arg på både Will och Lou emellanåt. En varm berättelse som berör en men emellanåt tycker jag nog att det blir lite för sött, lite för gulligt för att det ska kännas helt trovärdigt. Där är en scen som berör Lou och en händelse som hon var med om som jag tycker försvinner alltför lätt, jag tror faktiskt att historien inte hade lidit om den inte funnits med alls. Sedan så har vi Lous pojkvän, Maratonmannen, som är en dryg typ som jag bara vill slå lite hårt i huvudet.
Så på det stora hela är jag nöjd med Livet efter dig, det var en finstämd läsupplevelse som berörd och kändes varm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar