Förväntningar/Förhoppningar, den fruktade bok nr 2

I samband med att skrev mitt omdöme om Khaled Hosseinis bok Och bergen svarade började jag fundera kring detta med de förväntningar/förhoppningar man som läsare skapar när man läst en bok av antingen en debutant eller en bok av en helt ny författare som redan har en hel del utgivet som givit en något speciellt. Det kan vara en bok som gjorde att man berördes på djupet, det kan vara en bok som fick en att gråta eller skratta, det kan vara en bok som skapade en känsla av välbehag. Helt enkelt en bok som något alldeles extra, en bok som det finns ett magiskt skimmer kring. Sedan tar man upp bok nr två och allt det där man kände inför bok nr 1 ligger som en dimma framför en, känslorna kring bok 1 lägger sig i vägen för den nya läsupplevelsen som väntar i bok 2.  För tänk om bok nr 2 inte är lika bra? Vad ska man då ta sig till? Vågar man ändå läsa bok nr 3? Man borde verkligen se varje bok som ett enskilt verk, en fristående bok med sina egna förutsättningar men det är svårt. Speciellt svårt är det när det gäller en favoritförfattare såsom tex Hosseini, jag gillade verkligen både bok 1 och 2 men bok 3 blev ett platt fall och alla mina förväntningar sjönk som en sten. Vad händer med bok nr 4 då? Vågar jag läsa den?

Ännu värre är det då med debutanter, de författare som gett en en helt enastående bok redan i bok 1, hur ska de kunna ge en samma upplevelse igen? Ska de lyckas i bok 2? Vad jag förstått så är detta nog inte bara en rädsla hos läsaren utan även hos författaren själva.

Jag har en lång rad med debutanter där jag väntar med dels stundtals skyhöga förhoppningar dels orimligt låga förväntningar. Allt för att förbereda mig inför bok nr 2.  Några exempel på debutanter som jag väntar på, i vissa fall kan det vara så att de egentligen inte är debutanter utan mer att de precis fått sin första bok utgiven på svenska, är Hanna Kent som precis gett mig en helt magisk läsupplevelse med sin En mörderska bland oss, Sarah Winman med sin underbara När Gud var en kanin eller Julie Otsuka med den vackra och intensiva Vi kom över havet.