Året är 1829 och platsen är Norra Island. Ett dubbelmord har begåtts, Natan Keitilson och en bekant till honom har mördats. Agnes Magnusdottir har anhållits för morden tillsammans med två andra. Agnes hålls i fängsligt förvar hos en familj på gården Korsna. Något familjen till en början inte alls gillar, att ha en mörderska boende hos sig är inte vad de vill. Men med tiden inser det att allt kanske inte är så som de trott och att Agnes inte är den kallblodiga mördare de trott. En ung präst som fått i uppdrag i att förbereda Agnes inför sitt straff börjar samtala med Agnes och Agnes börjar berätta om sitt liv och hur det kunde ända såhär. Med ett mord på den man hon älskade.
Detta är en oväntat vacker berättelse så fylld med mörker och förtvivlan att det emellanåt gör ont att läsa den. Hela boken bygger på en sann händelse och Agnes har funnits på riktigt, ja de flesta människorna har faktiskt funnits på riktigt. Hannah Kent har ägnat lång tid åt att forska i gammalt källmaterial och det gör att bokens historiska del känns trovärdig. Det jag upplevde av läsningen var att den kändes så "isländsk" i sin stil, en karg stil med en poetisk underton med målande beskrivningar av ett kallt och karg natur. Men författarinnan är ifrån Australien! Hannah Kent var på Island som utbytesstudent och blev förälskad i landet, när hon sedan hörde talas om fallet med Agnes växte hennes intresse och allt det hon forskade rätt på blev då denna bok.
Den lilla dalen där Agnes växte upp, människornas trångsynthet inför en kvinna som uppför sig inte riktigt så som ska, en kvinna som dessutom är en oäkting beskrivs med skarp penna och med tydlighet så förstår man livet i denna nordliga del av Island. Även om hur farligt det kan vara att låta sig snärjas alltför hårt av en kärlek som egentligen är helt fel och fylld av mörker är träffsäkert beskrivet där man som läser förstår Agnes och hennes val. Jag fascineras av de tydliga porträtten av familjen Agnes blir satt i fängsligt förvar hos, Husbonden Jon, hans hustru Margret och de två döttrarna Steina och Lagua. De känns äkta och fulla av liv, de är lika intressanta att lära känna som det är att lära känna Agnes. Även den unga prästen Toti är intressant i sin beskrivning. Miljöbeskrivningarna över Norra Island är väldigt målande och detaljrika, jag får direkt en bild av det landskap boken utspelar sig i. Jag läste extra långsamt enbart för att få lov att njuta av Hannah Kents underbara språk och hennes känsla för sina karaktärer. Sista kapitlet läste jag faktiskt med tårar i ögonen och med nackhåren resta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar