En ytterst obehaglig sovjetisk deckare

Tom Rob Smith, Barn 44

Året är 1953, vi befinner oss i Moskva, Sovjet och personen vi följer är säkerhetspolisen Leo Demidova och jag får hela tiden påminna mig om att det jag läser är en deckare med viss verklighetsanknytning och att boken inte är en dystopi signerad exempelvis Orwell eller Boye. Båda dessa författare dyker upp i mitt huvuder under tiden jag läser Barn 44, mycket har med det järngrepp Stalin har över landet och hur totalitärt jag upplever Leos liv är. Leo som är en krigshjälte, en officer som är en hängiven sovjetmedborgare och med en fast lojalitet mot staten. En stat där det inte kan begås brott, där brott helt enkelt inte finns. En stat som samtidigt kan tortera "anklagade" misstänkta för brott mot staten. Hur oskyldig du än är så lär du snart vara skyldig, tortyr kan få en att erkänna precis vad som helst. En stat där barn hittas brutalt mördade fast det inte ska finnas några mördare alls. Leos tvivel börjar sakta växa och när han sedan ställs inför ett helt absurt val så måste han rubba hela sin inre identitet för att ens kunna överleva.

Boken är en skrämmande upplevelse och är du minsta känslig för grymheter mot barn eller djur så läs då inte boken. Boken är fylld av grymheter, orättvisor, lidande och förvrängda ideer som gör en som läsare rent skogstokig. Jag svär högt flera gånger under läsningens gång och häpnas över de rent absurda resonemangen som finns i boken. Med vetskapen att boken är en blandning av fakta och fiktion gör läsning ännu bättre,  de två sidorna är noggrant balanserad och avvägda. Språket är rättframt och väldigt träffsäkert i sin enkelhet där varje ord känns helt rätt. Fallet som finns i boken bygger på ett verkligt fall, där mördaren hette Andrei Chicatilo En man som när han dömdes hade mördat 52 barn mellan 1978-1990. Även andra detaljer har Tom Rob Smith hämtat ifrån verkligheten såsom dagböcker och liknande källmaterial, han har en bra lista i slutet av boken om man är intresserad av att veta mer.

 Karaktärerna i boken känns ytterst trovärdiga, vissa är väldigt skrämmande när de uppvisar sin trofasta sovjetiska medborgare ansikten. Leos fru Raisa är en karaktär jag gillar skarpt, hon är intelligent och skarp i sitt sätt att försöka överleva.Leos trofasthet till Stalin och hans sätt att resonera får det bokstavligen att krypa i mig. Han är så troende och han uppvisar en sådan kyla i sätt mot andra människor. Men ett litet litet korn fastnar i honom, under ett förhör med en sk spion som efter lite tortyr i form av en sanningsspruta med ren kamfer erkänner att han självklart är en spion om de nu vill att han ska vara det. Leo börjar undra om mannen kanske trots allt är oskyldig? När Leo sedan fortsätter sin utredning kring det barn som råkade utför en "olycka"  och hittades död. Fadern hävdar högt att sonen blivit mördad, men får snart finna sig i att ändra sin åsikt om man han nu inte vill bli skickade till ett arbetsläger, brott existerar ju inte så det kan heller inte vara ett mord. Leo håller först fast vid statens teori om en olycka men snart hittas ännu ett barn dött. Vad är det som har hänt egentligen?

Skildringarna av miljöerna i Sovjet känns träffsäkra, de målar upp ett kyligt samhälle i ett kargt och sträng natur som kan vara obarmhärtigt kallt.

En fantastisk bok som berör mig på djupet, jag är arg, ledsen, förtvivlad, ursinnig och i små stunder glad över de där små små glimtar av ljus och hopp.Jag mår illa under läsningens gång och jag fascineras över hur Tom Rob Smith har lyckats skriva en så enastående fantastisk bok.

En sak jag ständigt funderade över när jag läste boken var huvudpersonens namn, han heter Leo. Med tanke på min tidigare hänvisning om Boye så är det rätt intressant att huvudpersonen i hennes bok Kallocain också heter Leo! Tom Rob Smith är halvsvensk och bör ju rimligen kommit i kontakt med Karin Boyes romaner.

Jag har nu påtvingat Kära Sambon boken så att jag kan få diskutera mina känslor ordentligt.