Svensk skräck när den är som allra bäst.

Christian Johansson, Parasitus

Jag älskar att läsa skräck, speciellt gillar jag skräck som är lite otydlig men där den anas i ögonvrårna  och skymtas bakom knuten och där det onda är riktigt genomruttet. Gärna isolerade platser och/eller hemsökta hus, gärna med naturens krafter inblandade såsom dimma eller snöstorm. Jag vill gärna ha ondskefulla uråldriga väsen, gärna med en nypa av sägner och myter iblandat i det hela. Människans kamp mot något hon inte kan se eller knappt ens förstå det är riktig skräck för mig. Och i Christian Johanssons bok Parasitus får jag allt detta och lite därtill!

Det var längesedan jag blev så rädd för en bok som jag blev när jag läst ut Parasitus. Under lördags natten var vi av akuta skäl tvingade till att bege oss ut med bilen. Regnet öste ner, man såg knappt vägen, vår tillfälliga bil är en pyttebil, mer som en sardinburk än en bil. Dimstråken strök över vägen, mörkret var kompakt och även om det inte var Norrlands urskogar vi körde genom så kan även de småländska skogarna te sig väldigt otäcka kl 3 på natten. Jag kan säga att jag inte bara satt och spanade efter vilt i vägkanterna utan även efter gamla gubbar i rullstolar som blivit övergivna vid vägkanten..... Min puls var skyhög innan vi nådde fram till en större väg och gatlampor!

Så vad handlar då boken om? Jack och Sara har tillsammans med sina unga söner Leo och Emil köpt ett stort hus uppe i Norrland. Att byta betongdjungeln i Stockholm mot riktig skog och öppna vidder för barnens skull. Huset dom hittar är helt fantastiskt och det är långt mellan grannarna. Helt underbart även om Jack kanske inte är så förtjust, han saknar enkelheten i storstan men är villig att ge det hela en ärlig chans. I huset bor även för tillfället Saras gamla moster Elsa, en något förvirrade och mycket egensinnig tant. Så en sen mörk höstkväll så är Sara och Jack på väg hemåt efter att ha varit på ett bröllop.  De kör förbi en övergiven bensinmack, där det av någon anledning sitter en äldre man i en rullstol. Någon har övergett honom där, svårt skadade och Jack och Sara bestämmer sig för att hjälpa honom. Det skulle de aldrig har gjort.....

Christian Johansson väver fram en historia så otäck och så mörk, han berättar om ett ondskefullt väsen som funnits i 150 år och som ännu lever kvar. Här finns spår bakåt i tiden, in i den samiska traditionen och framåt i tiden via missionären som besökte samerna då för så längesedan. Jack är en stark karaktär, mycket trovärdig i sin skepticismen inför det okända som drabbar honom och hans familj. Sara är även hon en intressant karaktär, något mjukar i sitt sätt och något mer undflyende men samtidigt fullt trovärdig i sin roll som mamma. Familjen i helhet känns så varm och innerlig och mitt hjärta hinner gå sönder flera gånger under resans gång. Den norrländska skogen och mörkret spelar även de tycker jag en egen roll, den bildar själva ramen för berättelsen och skapar sin egen skräck i den isolering och ensamhet som platsen i sig utgör. Sedan har vi själv vintern och den fruktansvärda snöstorm som även den bilda en del av helhetsupplevelsen, att vara så isolerad som man är på en plats där det är långt mellan husen och närmaste stad är minst en timme bort. När sedan snöstormen kommer och vägarna stängs ner...Då är man ännu mer isolerad och den där mobiltäckningen som redan innan stormen var dålig, ja den är obefintlig nu. Familjens kamp mot dels det okända väsendet samtidigt som de kämpar mot naturkrafterna är så skicklig berättat och ytterst trovärdigt.

Christian Johansson är en mycket kompetent författare och jag trivdes mycket väl i hans värld, om än något omskakad och rädd efteråt!  Omslaget i sig är även det värt att nämna då det är riktigt snyggt!