Handling:
Erlendur befinner sig i sitt barndomshem vid Islands östra fjordar när det förflutna hinner ikapp honom. Händelser som han själv har varit med om och olösta fall.
För flera decennier sedan hände det hemska saker när en stor grupp brittiska soldater gick vilse i bergen. En storm tog dem med överraskning. Några av soldaterna lyckades efter stora svårigheter ta sig tillbaka till staden, medan andra försvann.
Samma kväll, i samma område, försvann en ung kvinna spårlöst. Hennes öde väcker Erlendurs nyfikenhet. Desperat söker han svaren på de två fallen, oavsett hur smärtsam utgången blir.
Vad jag tyckte:
Jag har läst flera böcker om kommissarie Erlendur och både gillat och ogillat dom. Nu var det bra längesedan jag läste något om Erlendur så kände att det kanske var dags att ta upp bekantskapen. Dessvärre visade sig att det inte blev en fullt så bra återförening som jag hoppats på. Jag upplever Den kalla elden som märklig och faktiskt väldigt seg. Emellanåt blir jag rent av frustrerad över Erlendur och hans konstigheter. Jag förstår inte syftet med hans frenetiska sökande och grävande i en historia som han absolut inte har med att göra.
Indridason kan verkligen skriva, det är det ingen tvekan om. Vackra miljöskildringar över ett kargt och vilt Island som gör en sugen på att besöka detta speciella land. Men det räcker inte med miljöskildringar för att skapa en historia, det måste mer till. Även om jag fascineras över själva grundtemat, vad ett försvinnande gör med de som blir kvar och hur naturens obändiga krafter kan ta ifrån oss de vi älskar mest. Men jag är nu tveksam till om jag kommer fortsätta läsa serien om Erlendur, jag har redan så många serier igång så frågan är om Indriadsson kommer ha en chans emot alla dessa. Vi får se framöver, jag vill inte ge upp helt heller då jag tyckt om de tidigare böckerna.
Det är intressant hur olika man kan tycka om böcker :) Den här gillade jag på så många sätt.
SvaraRaderaVisst är det intressant hur olika man kan tycka och tur är väl det! =)
Radera