De gömda rummen av Care Santos

Care Santos, De gömda rummen

( En världsomsegling på 366 dagar)

Handling:
Året är 2010. Violeta Lax är konstintendent i Chicago och barnbarn till den välkända spanska konstnären Amadeo Lax. Hon har ägnat sitt liv åt hans konstnärskap och tror sig veta allt som finns att veta om honom. När hon får reda på att den katalanska staten äntligen har föreslagit att hennes farfar stora hus i Barcelona ska bli ett konstmuseum tillägnat hans verk ger hon sig brådstörtat av till Spanien. 

När renoveringen påbörjas beslutas att den stora muralmålning som Amadeo gjort av sin vackra fru Teresa tillfälligt behöver tas ned. Enligt myten som alltid har berättats för Violeta lämnade Teresa sin lille son och sin man och reste till Amerika med en annan man. Amadeo målade av henne på en av husets väggar för att uttrycka sin förtvivlan.

När muralmålningen i slottet mycket försiktigt avlägsnas upptäcks en dörr utan handtag. När den öppnas hittas en mumifierad katt och en kvinna som varit död sedan länge. Omtumlad fortsätter Violeta sin resa, till Comosjön i Italien. Där bor en kvinna som i ett brev förklarat sig ha något viktigt att berätta för Violeta. Pusselbit läggs till pusselbit, och Violeta förstår att hon i själva verket inte haft en aning om sin familjs sanna historia. 

Vad jag tyckte:
De gömda rummen bjuder på en riktigt fin läsupplevelse där jag framförallt kommer minnas den sagoskimrande och fantastiska skildringen över staden Barcelona genom fyra sekel. Dessutom kommer jag bära med mig hur jag upplevde boken som en kvinnornas bok, här får vi en intensiv och ömsint berättelse som lyfter fram kvinnans plats och roll i samhället genom fyra generationer kvinnor ifrån samma släkt.  Författaren växlar mellan nutid och dåtid, där olika kvinnor ifrån släkten Lax för talan. I nutid är det Violeta som har rösten. Hennes historia kanske känns något blekare än de historier som har sina rötter längre tillbaka i tiden. Care Santos historiska skildringar är utsökta att läsa och där finns även ett starkt band till verkliga personer som levde och verkade i Barcelona.  De många och detaljrika beskrivningarna gör att texten vibrerar av liv och rörelse, jag kan se de fantastiska målningarna framför mig och jag försöker föreställa mig det magnifika palatset som familjen Lax bodde i. Personer på något sätt haft en betydelse för stadens utveckling och det är här som Gömda rum känns som mest levande för mig. Den nutida delen känns något blekare och mer som transportsträckor.

På förlagets hemsida jämförs Care Santos med Zafon och på en nätbokhandel jämförs hon med både Zafon och Allende, detta är dock inte rättvisa jämförelser tycker jag. Jag älskar Carlos Ruiz Zafons böcker men Care Santos kommer inte i närheten av det Zafon lyckas förmedla med sitt magiska, skimrande språk och färgstarka skildringar av ett mystiskt Barcelona. Dock säger jag heller inte att Care Santos bok på något sätt inte är läsbar eller en angenäm upplevelse i sig. Man bör dock bara inte tro att det är en ny Zafon man kommer få läsa. För jag är nöjd med min läsning av De gömda rummen och kommer gärna läsa fler böcker av Care Santos så fort jag kan.