Sjätte boken ( inte tredje som det av någon mycket märklig anledning står på förlagets sida) om Ruth Galloway har lånats och läst. Det är underbart att vara tillbaka i Ruths sällskap och får återse Nelson, lilla Kate och såklart druieden Cathbad! Och det är fint att vara tillbaka i Norwich igen. Denna gång så arbetar Ruth med ett fall som rör kvarlevorna ifrån en kvinna som hängdes och begravdes på 1867. Kvinnan är känd som Mor Krok, pga att hon saknar en hand som ersatts med en krok. Jemima Green är hennes riktiga namn och hon var en sk änglamakerska, och det sade att ett flertal barn dött i hennes omvårdnad, och det var det hon blev dömd för och avrättades för. Men det visar sig snart att fallet med Jemima Green rymmer mycket mer än vad Ruth först hade tänkt sig. Och när dessutom ett tv-team uppmärksammar fallet blir det än mer komlicerat. Det är väldigt trevligt att Elly Griffiths har bakat in en historiker i själva berättelsen, denne man kan ge en ännu fylligare bild av Jemima Green och vad änglamakerska egentligen var för något. Samtidigt som Ruth arbetar på sitt fall så får Kriminalkommissarie Harry Nelson ett mycket otäckt fall att ta hand om, en litet barn har hittas död. Först sägs det vara ett fall av plötslig spädbarnsdöd, men Harry blir misstänksam för där är något i familjen som inte stämmer. När sedan ett annat barn, ifrån en annan familj kidnappas blir allt mycket mer otäckt.
Det är en stillsam berättelse denna gång, men inte långsam utan spänningen finns med där men lite mer smygande denna gången upplever jag det. Där mycket fokus ligger på Jemima Green och den bakomliggande historien kring henne. Men även fallet som Harry Nelson får ta hand om får ta stor plats, det är ett sorgligt fall som är djupt tragiskt och det är mycket som inte visar sig stämma. Deckare eller böcker överlag som berör barn svider ofta extra hårt, det är så fel i att barn råkar illa ut. Nu är jag förvisso inte förälder själv men jag kan ändå förstå känslan och rädslan och skräcken.
Som vanligt är intrigerna tätt skrivna och gediget ihop byggda. De båda historierna flätas skickligt ihop utan att det känns krystat eller märkligt på något sätt. Personerna är även de som vanligt lika trovärdiga och livfulla som vanligt. Även Ruth sköna, lite torra humor finns kvar och Cathbads varma personlighet finns även den kvar. (Var lite orolig för honom efter förra boken nämligen)Nelson med sin smarta hjärna och lite vemodiga känsla är därmed. De karaktärer som funnits med sedan början har utvecklats på ett fint sätt, ett sätt som bra utan att bli för knepigt eller tillgjort. Den nya karaktären som jag tror kommer att återkomma i nästa bok vävs smidigt in i det redan sammansvetsade gänget, än är hen inte helt med i gänget men på god väg. Jag är oerhört förtjust i Ruths hus, långt ut på saltängarna, bortom all ära och redighet, precis så som jag vill bo en dag! Också Flint förstås, den trofasta katten med det egensinniga humöret. =) Så nu är det bara att börja vänta igen på nästa del i serien, jag avundas den som ännu inte ens läst bok 1. Du har ett riktigt härligt läs-äventyr framför dig!
Ett tillägg: Jag har läst några recensioner om Elly Griffiths böcker där många reagerat på Ruths viktnoja och där de känner att det är så tråkigt att en kvinnlig karaktär inte kan få slippa tänka på vikt och noja över vad de äter hela tiden. Jag förstår deras tankegång men samtidigt så tycker jag att just den sidan hos Ruth gör att jag mer känner igen mig och där jag känner att Ruth känns så vanlig, för viktnoja är något som de flesta har. Något som i sig är helt onödigt, för så länge man mår bra och är frisk så är inte antalet kg på vågen som är det viktiga. Men vi gör det ändå, nojar över maten och vikten. Jag tycker det är ett sympatiskt drag hos Ruth, framförallt också att jag ser en förändring i Ruths beteende kring sin vikt, den har förändrats ifrån bok 1 fram till nu bok 6. Hon verkar mer förlåtande mot sig själv nuförtiden, mer nöjd med livet vilket nog har mycket med lilla Kate att göra och även om viktnoja är där så känns de tankegångar mer som lite syrliga kommentarer än ren självkritik.
Jag tycker också Ruths viktnoja är en del av berättelsen som har sin funktion att fylla. Många känner ju så, och främst är det nog kvinnor. Även om det är trist att det ska behöva vara så, så är det ju så verkligheten ser ut. Jag tycker ändå att Griffiths försöker förmedla att Ruth inte bryr sig så mycket, utan kör sitt eget race. Heja Ruth säger jag då! :-D
SvaraRaderaPrecis! Ruths viktnoja känns äkta, hon låter lite som mig själv kan jag ibland känna =) Ruth har samtidigt en inre styrka som jag imponeras över. Jag hejar med på Ruth! =)
Radera