tisdag 14 juli 2015

Ett folk utan land, Melina Marchetta

Melina Marchetta, Ett folk utan land

Handling:
I tio år har Finnikin levt i exil. Han har inte varit i hemlandet Lumatere sedan den kaotiska tid då kungafamiljen blev brutalt mördad och en förbannelse lades över landet. Nu håller förbannelsen Lumateres folk fångna inom rikets gränser och hindrar de som tvingades fly att återvända hem.
På Finnikins resor för att hjälpa Lumateres utsatta exilbefolkning träffar han Evanjalin, en ung kvinna som hävdar att hennes drömmar kan leda honom till Lumateres rättmätiga tronföljare – den enda som kan häva förbannelsen. Hon hävdar också att Finnikins pappa, den forne kungens hedersvakt, inte dog i Lumatere utan sitter fängslad, och tillsammans ger de sig av för att rädda honom. Och Lumatere.


Vad jag tyckte:
Hur ska jag kunna beskriva den kärlek jag kände till Ett folk utan land? Detta är en av årets allra bästa böcker och jag vet inte hur jag på ett rättvist sätt kan förklara varför jag älskar denna så mycket. När jag läser boken så far nyhetsbilder igenom mitt huvud, jag ser den frenetiska jakten på de romska tiggarna, jag ser ISIS terrordåd, jag ser flyktingbåtarna som kämpar sig över Medelhavet och jag ser ett söndrat Europa där de främlingsfientliga vindarna växer sig allt starkare. Allt detta känner jag när jag läser en fantasybok och bara detta är något häpnadsväckande, att Marchetta skapar en fantasyserie som samtidigt är skarpsynt och vass skildring av vårt egna samhälle här och nu. Det lumateriska folket som flydde ifrån sitt land, ett land de inte kan återvända och som nu lever utsprida över hela riket. De bor i trånga flyktingläger och för en daglig kamp för sin överlevnad och det är här som mitt hjärta slår lite extra hårt och där klumpen i magen växer sig stor. Det är så mycket lidande och förtvivlan.  Mtt i allt detta vidriga har vi Finnick som tillsammans med den kungliga rådgivaren Sir Tobias kämpar för att återta deras rättmätiga land och för att återföra deras folk tillbaka dit. För det handlar om identitet och om att höra till, att känna sig hemma någonstans och höra till ett land.

Men vägen dit är både lång och svår, den är kantad med sorg, förtvivlan och krossade drömmar. Jag älskar Marchettas språk och hennes skickligt sammansatta karaktärer. Evanjaline är tex en opålitlig karaktär som det är svårt att ta sig till, hon är hemlighetsfull och faktiskt emellanåt riktigt egoistisk. Och det är detta som är så bra i denna bok, detta  att karaktärerna är komplexa och har djup i sig, de är fyllda av nyanser och är inte enbart goda eller onda. De känns mänskliga helt enkelt med fel och brister tillsammans med styrkor och mod.

Ett folk utan land är en mer lågmäld fantasybok än vad som är brukligt och där de traditionella inslagen av tex magi och liknande lyser med sin frånvaro. Men jag gillar detta riktigt mycket, jag är nog en av få som faktiskt kan älska detta kringresande som ofta pågår i fantasyböcker och som också i Ett folk utan land är ett viktig inslag. Jag gillar att på detta sättet få ta del av den värld jag befinner mig i och att tillsammans med karaktärerna få uppleva ett äventyr. Visst behöver detta kringvandrandet göras på ett snyggt sätt så att det inte känns långrandigt men jag tycker att Marchetta lyckas bra med sitt kringvandrande.

Så summan av det hela är jag blev riktigt förälskad i Ett folk utan land och att jag mer än gärna vill läsa de följande delarna. Även om Ett folk utan land står på egna ben och har en snygg avslutning.

4 kommentarer:

  1. Jag har inte kommit mig för att läsa den här än faktiskt. Får ta mig i kragen här snart.

    SvaraRadera
    Svar
    1. =) Den är väl värd att läsas!

      Radera
  2. Åh, vad härligt det är att läsa din recension! Jag hade samma bilder som for genom huvudet där i början och för mig var det en emotionell bergochdalbana.

    Jag har skrivit om boken tidigare idag, faktiskt. På temat "vandring" ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja detta var verkligen en speciell bok som bjöd på en känslosam upplevelse!

      Radera