Med lysande utsikter av Annika Arslan Waltersson

Annika Arslan Waltersson, Med lysande utsikt  

Handling:
Gunilla är tillbaka från sin utbrändhet till tjänsten som arbetsförmedlare i Borås, där kraven på prestation ökar för varje dag. Samtidigt tycks hennes relation med sonen och mamman försämras för varje dag.

Margit tycker det behövs nytänkande inom Arbetsförmedlingen men de verkar inte ens klara av hennes guldfisk på skrivbordet. Men hon är där för att hjälpa och allra mest vill hon hjälpa sin döve sambo att få sitt drömjobb. 
Jens tröttnade på att vara entreprenör för flera år sedan, och är nu arbetslös. En jävligt hungrig sådan, nu när pengarna är slut. 

I mötena mellan dem börjar nya tankegångar slå rot. Kanske finns det något man kan göra åt situationen i alla fall? 

Vad jag tyckte
Annika Arslan Walterssons bok bjöd på en mycket oväntad känslosam läsning. Jag hade förväntat mig en feel-god med bett i och det fick jag. Men det var också en oväntat stark och känslosam läsning som gjorde mig väldigt ledsen. Gunilla som är så innerligt trött och med något oortodoxa metoder försöker skapa en förändring. Där även Jens vill försöker göra saker på ett lite annorlunda sätt. Mest vill han slippa gå hungrig. Ingen av dom vill tjäna pengar. De vill bara försöka få alla de människor som inte går att trycka in i en perfekt mall att känna att de duger. De vill visa att människor inte enbart är prydliga siffror som ska passa in i noggrant uppställd statistik. Jag är själv en sådan människa. Jag är en mall och siffra som inte går att stoppa in i ett prydligt och korrekt fack. Men ändå vill jag vara en del av innanförskapet och inte längre stå utanför och titta in. Jag vill också vara en prydlig siffra som duger och räknas.

Calles historia bidrar än mer till de tårar som växer i mina ögon när jag läser. Hans ilska och frustration är känslor jag själv bär på. All ångest, alla tårar och sömnlösa nätter där jag försökt förvrida mig själv för att passa in i en korrekt mall som är acceptabel i samhället. Jag försökte så hårt att jag till slut kollapsade av ren utmattning. Här känner jag starkt igen mig hos Gunilla, hon som varit sjukskriven för utmattning och scenen när hon ska handla mat... Jag hyperventilerar nästan för det hade kunnat vara jag som skrev den scenen..

 I 9 månader har jag nu kämpat mig uppåt och framåt. Ett pyttelitet steg i taget. Där det allra svåraste har varit att acceptera att jag aldrig kan bli den perfekta siffran som lätt och smidigt passar in i dagens samhälle och ute på arbetsmarknaden. Jag längtar efter ett arbete då jag vet att jag har väldigt mycket att ge. Med min utmattningssyndrom och fibromyalgi så är mina chanser små. Och precis som Calle möts jag av oförståelse och blir rent av betraktad som mindre vetande. Ibland som om det var fel på mitt huvud och inte fysiskt i min kropp. Av läkare och myndigheter men också av vanliga människor. Okunskap och oförståelse men det gör lika ont varje gång.

Så Annika Arslan Walterssons bok väcker många starka känslor och det blev en lång natt med många svåra tankar. Författaren har lyckats skriva en tankeväckande och berörande bok om ett ämne som i dagens tuffa och kyliga klimat verkligen behövs. Det upproriska i boken bjuder in till att skapa ett utrymme för nya idéer och att våga tänka i nya banor. Jag är tacksam för att jag fick läsa boken. Även om läsningen inte blev den feel-god som jag tänkt mig. Utan där det istället väcktes många tunga känslor och tårar. Dock finns här även ljusa stunder och en varm men något bitsk humor.

Betyg: 4/5
Boken kommer från: Rec-ex ifrån författaren själv, tusen tack!
Andra som skrivit om boken: Boklysten och Jennies boklista