Alvhilda- Uppvaknandet av Pernilla

Pernilla Lindgren, Alvhilda- Uppvaknandet

Rec-ex ifrån författaren, Tack!

Handling:

Allie är en rak och känslohämmad tjugofemårig amerikanska. Hon har alltid sett sitt intellekt som oklanderligt. För henne är det enbart korkat att tro på något som saknar vetenskapliga belägg, vilket hon inte är sen att förklara för sin omgivning. Men när hon reser till Sverige möter hon ett förflutet som ställer hennes världsbild på ända. Den ende som sitter på svaren är en mystisk man som hemsöker hennes drömmar. Eller håller hon på att tappa förståndet? Vad ska hon tro på - och vem är Alvhilda?

Alvhilda - Uppvaknandet är första delen i en urban fantasy-trilogi som bygger på svenska sägner och folktroväsen. Här gläntas på dörren till ett mysterium som bygger på århundraden av missförstånd och svek. Vägen tillbaka till sanningen visar sig vara lång och den kantas av både åtrå och offer.

Vad jag tyckte:
Jag fick en fråga direkt ifrån författaren om jag möjligen skulle vara intresserad av att läsa hennes serie om Allie. Hennes beskrivning gjorde mig nyfiken, speciellt då delen om att serien skulle rymma mycket om den nordiska mytologin, framför allt om de svenska sägner och folktron.  Nu visade det sig att boken även är i en genre som jag vanligen inte läser, jag skulle i alla fall vilja säga att detta är en urban fantasy men också erotisk fantasy och det är den senare delen som jag inte alls är bekant med. Och det är nog också denna del som gör att jag inte riktigt kommer överens med boken. Men tyvärr så är det även Allie som gör att jag har svårt att tycka om boken fullt ut.

Alvhilda är en välskriven bok och är absolut inte dålig på något sätt men för mig var det inte helt rätt. Allie är ju som det nämns ovan en väldigt känslohämmad person men när det väl lossar för hennes så blir det nästan lite för mycket av alla känslor tycker jag. Jag upplever att bokens handling beskrivs väldigt mycket ur ett känsloperspektiv, det är känslorna som visar på handlingen och för berättelsen framåt. Det blir lite för mycket för mig emellanåt och det tar lite tid för mig att komma igenom berättelsen. Samtidigt så fascineras jag över den värld Lindgren byggt upp och att hon vågar låta Allie var så urstark i sin vilja och i sina känslor.  Men samtidigt gillar jag också hur vi som läsare sakta får lära känna Allie och de andra karaktärerna, författaren tar god tid på sig och låter sin historia få växa fram sakta.  Det finns också en hel del obehagliga och skrämmande scener i boken som ger historien en mörkare ton som behövs just för att det inte ska bli för gulligt.

Jag är som det kanske märks lite kluven till Alvhilda men jag kommer dock läsa bok två inom det snaraste för jag är ändå nyfiken på vad författaren tar sin historia och sina karaktärer.