Vinterfolket av Jennifer McMahon

Jennifer McMahon, Vinterfolket

Rec-ex ifrån Bazar förlag, Tusen tack!

Handling:

I alla tider har folk mystiskt försvunnit från den lilla byn West Hall i Vermont, något som gett upphov till både ryktesspridningar och sagor. Speciellt viskas det om Sara Harrison Shea, en mor som återfanns bragd om livet bakom sitt eget hus, bara månader efter att hennes älskade dotter Gertie tragiskt dött. 

Etthundra år senare bor 19-åriga Ruthie i Saras hus tillsammans med sin mor och lillasyster. En morgon är modern spårlöst försvunnen och medan Ruthie söker genom huset efter spår finner hon Saras dagbok gömd under golvet i moderns sovrum

(Text ifrån förlagets sida)

Vad jag tyckte:
Vinterfolket är en skimrande vacker spökhistoria som kryper in under skinnet på dig som läsare.  Sakta väver McMahon fram en intensiv berättelse om sorg, besatthet och död men där kärleken också finns med. Kärleken till sitt barn som är så stark att den kan övervinna berg men också skapa galenskap och en förtärande besatthet. Vinterfolket är också en berättelse om att inte vilja förlora dom man älskar och om att man kanske är bered att göra nästan vad som helst för att få tillbaka de vi förlorat.

 Det är njutning att läsa McMahons detaljrika och varma språk där varje känsloton och varje nyans bär med sig något nytt. Och där jag som läsare förflyttas till just West Hall, det känns verkligen som jag är där på plats och upplever kylan och skräcken tillsammans med personerna. Jag ser Ruthie och hennes hus framför mig, jag ser byns stora gata med sina affärer och jag upplever grottan så som jag var där. Skickligt gjort!

Jag gillar verkligen hur vi har tre historier som sakta flätas ihop till en helhet. Vi har Sarahs egna historia i från det förflutna, vi har unga Ruthie här i nutiden som plötsligt står ensam med sin lilla syster Fawn men vi har också Katherine som när hennes make omkommer i tragisk olycka försöker ta reda på varför. Dessa tre urstarka kvinnorna bildar en helhet genom tid och rum som blir till just den magiskt vacker historia. Men samtidigt så är berättelsen också rejält otäck, McMahon smyger in det övernaturliga, flätar in det bit för bit och snart sitter jag där och lyssnar på spänt på alla plötsliga ljud och där jag går upp och tänder en extra lampa bara för att vara säker! Obehaget smyger sig ned längs ryggraden och emellanåt reser sig håren på mina armar. Detta är en spökhistoria men också en mycket vacker och ömsint berättelse om kärlek och sorg.

Jag måste också få nämna det otroligt vackra omslaget, i verkligen är det lite skimrande och lite silverfärgat!