Den bästa: Svensk klassiker

Då var det dags igen för utmaningen Den bästa. Denna gång vill Lyrans noblesser att vi ska:
"Berätta alltså om den bästa klassiska romanen skriven av en nu död, svensk man. Boken får gärna ha ett manstema, men det är inget krav ;"

Det är minsann inte lätta utmaningar Lyran ställer oss inför! Men denna gång kom svaret ganska så fort. Jag väljer:

* Per-Anders Fogelström, Vävarnas barn. Detta är den första boken i Barn-serien, den serie som utspelar sig före Stad-serien. Just Vävarnas barn var en sådan där bok som knockade mig totalt. Det är även ett manstema i den då det är främst Johannes och hans liv som står i fokus. Eländes elände men skrivet på ett helt fantastiskt sätt.  Det är som sagt första delen och jag har ännu inte läst de följande delarna. Trots detta väljer jag att ta denna i dagens utmaning, jag kunde lika gärna valt Hjalmar Söderbergs fantastiska Dr Glas eller Den allvarsamma leken. Men eftersom just denna boken lyser så starkt hos mig trots att det är så längesedan jag läste ut den och för att den påverkade mig så starkt när jag läste den får den blir Den bästa. 

Fogelström skrev i förordet till Vävarnas barn så här: " Det här är en berättelse om i livstiden föraktade och nu glömda människor, utnyttjade och sedan utplånade. De levde på samhällets botten, sämre än borgarnas tjänstefolk och hantverkarnas gesäller, fattigare eller åtminstone hungrigare än torpare och lantarbetare. Deras närmaste gelikar socialt och ekonomiskt var fattighjon, lösdrivare och fångar. Egendomslösa och sälla läs- och skrivkunniga lämnade de inga andra spår efter sig än de andrahandsuppgifter som kan återfinnas i myndigheters, fabrikörers, fattigläkares, prästers och andra utomståendes yttrande"