När en bok kom vid precis rätt tidpunkt: Bäraren av Marcus Olausson

Marcus Olausson, Bäraren
Rec-ex ifrån författaren, Tusen tack!

Handling:
En björnjakt slutar i katastrof och den unga sköldmön Disa ställs inför ett val som får större konsekvenser än hon anar. I jakten på Åskvigg upptäcker Elderim mörka sidor hos sig själv och tvivlet gnager inom honom. Hur långt är han beredd att gå i sökandet efter svärdet?

Mordet på kung Danim tvingar prins Kevin att slutligen ta sitt ansvar som tronarvinge. En häxjakt på savmästare tar vid, men då fyra diplomater från Niriat anländer börjar en annan lösning växa fram. Kyrkan vacklar och Mörkret breder sakta ut sig över Serahema. Den väldiga lindormen vaknar ur sin dvala med glupande hunger.

Vad jag tyckte:
Den 13 oktober satt jag här i soffan med Luna, vi hade bara några få timmar kvar innan det var tid för henne att somna in. Precis i det ögonblick plingar det till på min facebooksidan som är knuten till bloggen. Författaren Marcus Olausson undrade om jag möjligen ville läsa fortsättningen på De rotlösa, en bok jag verkligen älskade att läsa. Just då behövde jag något att hålla fast vid och då kom dessa två böckerna verkligen vid precis rätt tidpunkt. Det var just då som dessa böcker behövdes som allra mest. Dagen efter att Luna somnat in började jag med att läsa om första boken och sedan under två veckor befann jag mig i Serahema. Här fanns inga katter som plötsligt får tumörer på hjärtat. Här fanns ingen sorg efter en förlorad vän. Här fanns ingen sjukdom eller vardag som måste tas hand om. I två veckor fick Marcus Olaussons böcker De rotlösa och Bäraren fungera som boklig snuttefilt såsom Harry Potter fick vara när Chili somnade in i augusti. Så mycket sorg på så lite tid.

Men över till Serahema och fortsättningen på de äventyr som började i De rotlösa. Marcus Olausson tar allt det som var så fantastiskt med första boken och så fördjupar han det ytterligare ett par nivåer. Jag är stum av beundran för hur skickligt hans målar upp sin värld där han lyckas så väl med att göra den både komplex och lättförståelig. Hur han lyckas får våra tre hjältar, Elderim, Rendon och Cal att växa och mogna. Där vi får ta del av nya svårigheter och där vägen mot slutet visar sig vara både mörkare och farligare än vad någon kunnat tro. Jag fascineras också över att Marcus Olausson fyller ut sin historia med både fascinerande och intressanta sidokaraktärer. Jag blev tex personligen väldigt fascinerad över Viovina, en kvinna som förvisso är knuten till den mörka sidan men som är så väl tecknad att jag inte dömer ut henne direkt utan faktiskt blir nyfiken på varför hon valt den väg hon valt.  Disa är också en karaktär som dyker upp direkt i inledningen, karaktär som man anar kommer få ta en större plats ju djupare in i historien vi kommer.  Det är skönt att det börjar dyka upp kvinnliga karaktärer och jag hoppas på en fördjupning av detta i kommande böcker.

Det känns som att vi steg för steg tränger djupare in i både berättelsen, karaktärerna och självaste landet Serahema. Jag sa i samband med förra boken hur besviken jag blev över att drabbas av en häftig längtan efter att besöka en plats som det inte finns någon som helst möjlighet att besöka. Samma längtan drabbar mig även denna gång. Serahema känns så komplett på så många sätt. Det känns som en komplett värld med mängder av olika lager och nivåer. Här finns insprängt olika folkslag, olika landsdelar med olika sorters kultur, musik, mat och religion. Och vi har bara fått upptäcka en liten del av det massiva landet Serahema. Grunden lades i De rotlösa och i Bäraren får vi alltså upptäcka mer om landet och karaktärerna i lite lugnare tempo. Gradvis utvecklas världsbygget och karaktärsutvecklingen pågår under tiden vi rör oss igenom landet. Magin finns närvarande men tar mindre plats än i  förra boken.

I Bäraren så kommer mörkret att ta en allt större plats och frågorna kring ondska och godhet kommer att växa fram alltmer. För allt är inte bara svart eller vitt, där i mellan ryms oceaner av gråa nyanser. Detta skildrar Marcus Olausson på ett mycket skickligt sätt, han får mig som läsare att tänka till och börja ifrågasätta inte bara de mörka och onda utan även Elderim, Cal och Rendon.

Jag älskar verkligen Bäraren, den fyllde sin funktion som boklig snuttefilt på allra bästa vis och den gav mig andrum när sorgen blev alltför övermäktig. Jag har faktiskt redan läst del tre men ska låta den sjunka in någon dag till innan det är tid att skriva om den.