Författarintervju: Fredrik Backman

Jag fick ett mejl ifrån Christina Kivi på Piratförlaget med en fråga om jag skulle vilja intervjua Fredrik Backman.  Min spontana tanke var "WOW, Självklart!".Min andra tanke nu när jag försöker formulera smarta frågor som verkligen visar vad jag vill veta är "Åh nej vad har jag tackat ja till..."

Min beundran för Fredrik Backman började en blogg skriven med äkthet och hög igenkänning där en vass humor och skarpsinniga funderingar fick mig att skratta högt många gånger.  Sedan kom då boken En man som heter Ove som letade sig rätt in i hjärtat på mig och där finns Ove kvar än idag.  Därefter får jag möta Elsa i boken "Min mormor hälsar och säger förlåt" En bok som gjorde att jag fulgrät mitt i natten så högt att jag skrämde min stackars sovande sambon ( han trodde något riktigt hemskt och allvarligt hade hänt och det hade det ju på ett sätt gjort.) Sedan kom Britt-Marie med rätt ordning på besticken i kökslådan i boken Britt-Marie var här. Vi kom inte riktigt överens jag och Britt-Marie men jag föll ändå hårt även denna gång för det är det jag gör när jag läser Backmans böcker.

Sedan får jag veta att Fredrik Backman ska komma med en ny bok och att den ska heta Björnstaden. Åh! Dessa fjärilar i magen, denna ivriga väntan och längtan och efter några intensiva sittningar så är boken slut. Lika slut som mig, alla dessa känslor gör mig helt matt och jag känner mig helt tom efteråt. Samtidigt så gör boken så ont att läsa. Småstadsmentaliteten, tystnaderna, de mörka hemligheterna, där alla känner alla och du vet minsann hur man ska bete sig i den här byn där alla ställer upp för alla, det kommer så nära inpå mig själv. Jag vet hur en sådan småstad fungerar och så fort jag kunde vände jag den ryggen åt. Men jag bär ändå den i min själ och mitt hjärta för samtidigt så minns jag min familj, tryggheten i det lilla, utomhuslekar och barndomsvänner som förgyller ens minnen.  Så hur ska jag kunna skriva vettiga frågor till författaren och människan som får mig att minnas min barndom och uppväxt så tydligt. En som får mig att gråta, skratta, svära och må illa på samma gång. Som får alla känslor att komma på en och samma gång? Jag gör mitt bästa och så får vi se vad som händer.

Tillhör Piratförlaget.

* Nu har jag skrivit väldigt mycket om mig själv men huvudfokusen i detta inlägg är ju Fredrik Backman. Jag vill börja med att tack dig för att jag fått lära känna Ove, Elsa och Britt-Marie. I din nya bok så är det inte bara en person som står i fokus utan en hel småstad. Hur lyckas du med att beskriva denna småstad så innerligt äkta att jag genast vandrar på mina barndoms gator? Varför valde du att fokuserar på ett helt kollektiv av röster istället för en enskild i Björnstad?

Dels ville jag nog göra något jag inte hade gjort förut. Något jag inte riktigt var säker på att jag skulle klara av. Man måste nog göra det då och då oavsett vad man sysslar med, om man ska utvecklas måste man ibland sätta sig själv i en situation som fullständigt skrämmer skiten ur en. Dels hade jag rätt länge haft en idé om att jag ville berätta något om en idrottsklubb, både allt det bästa och allt det värsta med den, och sätta det i relation till samhället den existerar i. Och det funkade inte riktigt om jag bara utgick från en enda person, det blev tydligt väldigt tidigt att jag måste använda ett skiftande berättarperspektiv. Och det hade jag ju aldrig gjort i en bok…så det skrämde ju skiten ur mig…och det är nog nyttigt.

* Din berättelse lyfter fram ett ämne som verkligen gör ont att läsa för mig nämligen övergrepp och utsattheten unga tjejer är utsatta för. Jag vill passa på att tacka dig för att du valt ett så allvarligt och viktigt ämne. Hur kommer det sig att du valde att lägga fokus på just denna fråga?

Det var en stegvis process, tror jag. Det är nästan alltid det. Jag ville skriva om idrott, för att jag älskar idrott, men efter ett tag började jag inse att jag måste konfrontera de sämsta sidorna av den också om jag verkligen skulle kunna berätta en historia. Så jag pratade under en ganska lång period med flera fantastiska människor som blivit utsatta för fruktansvärda saker, och mycket av det de förklarade hängde ihop med den här tystnadskulturen som är så vanlig inom en del idrottsföreningar. När det sker allvarliga brott i närheten av en idrottsmiljö, det kan gälla en våldtäkt eller en misshandel eller systematisk pennalism eller mobbning, så försöker många vuxna instinktivt bara lägga locket på. För det blir för jobbigt annars. Konsekvenserna blir för stora. Man måste tänka på ”klubbens bästa”. Jag fick höra så många historier om fullständigt sinnessjuka saker som hänt, de berättades av helt olika människor inom olika sporter och i olika delar av landet, men 95% av dem avslutade våra samtal med exakt samma ord: ”Men du får inte nämna mitt namn någonstans, det får inte komma ut i klubben att jag berättat det här!”. Jag har själv på så otroligt många sätt varit en del av den där tystnadskulturen, jag har också gått runt och muttrat att en klubb minsann ska ha ”högt i tak men tjocka väggar”, men det är ju livsfarligt. För på så vis kan ju allt dåligt som händer genast bagatelliseras som ”isolerade incidenter”. Trots att vi innerst inne vet att de inte är det. Om man avslöjar ett eller två fall av sexuellt våld, pedofili, pennalism, mobbning eller systematisk misshandel i vilken organisation som helst så begriper ju alla människor med en hjärna att det förmodligen är toppen på ett isberg. Men i idrottsrörelsen finns otroligt många obehagliga exempel på hur saker tystats ner, ”för klubbens bäst”. Och jag ÄLSKAR ju den svenska idrottsrörelsen, jag har växt upp i den och jag tror helt ärligt att den räddat mitt liv många gånger, så jag är ju verkligen en av dem som INTE vill se det där i ögonen. Jag vill inte alls erkänna allt det dåliga som också finns där, under allt som jag älskar. Och det blev kanske tydligt för mig efter ett tag att jag kunde berätta något om det, ur ett annat perspektiv än det vanligen berättas. För jag är ju inte en utomstående betraktare i idrottsrörelsen, jag är väldigt mycket mitt i den. Jag är på gott och ont väldigt mycket en av grabbarna i alla de där omklädningsrummen och styrelserummen och barerna som boken handlar om, och på så vis är jag kanske svårare att avfärda med ”du vet inte vad fan du snackar om” eller ”du försöker bara förstöra för oss som gillar sport!”. Det går inte att säga det till mig, för jag är på insidan, jag är en av oss. Så…ja. Jag började väl se att det fanns en historia där som jag kunde berätta i en idrottsmiljö, och som skulle tvinga alla karaktärer i boken att verkligen välja sida. Våld och sexuellt våld är ju ett ämne som verkligen visar människors innersta natur. Ord blir rätt tomma, dina handlingar kommer avslöja allt om dig. Dessutom kände jag att det fanns mycket självrannsakan för mig att ägna mig åt här. Jag har varit en del av många väldigt dåliga omklädningsrumskulturer, och det var sjukt jobbigt att konfrontera den sidan av mig själv. Men jag hoppas att det är det som gör att även de värsta personligheterna i boken fortfarande känns som människor, för att jag har plöjt ner så mycket av mina egna sämsta sidor i dem.

* För mig är det alltid en berg och dalbana att läsa dina romaner, det är verkligen alla känslor på en och samma gång. Detta beror mycket på hur karaktärerna är beskrivna och i Björnstad har vi många karaktärer.  Vad gör du för att skapa trovärdighet och äkthet hos dina karaktärer? Hur lyckas du få dom så levande?

Jag ger dem allt jag har. Det är nog det enda svar jag kan ge. Jag ältar dem i mitt huvud och lever med dem tills de slutar vara karaktärer och blir riktiga personer för mig. Det är det enda sättet jag vet som kan få dem att kännas riktiga för någon annan. Man ger allt. Man skriver om sånt man är rädd för och sånt som gör ont. Man gräver fram minnen av människor man älskat och häller in alla de känslorna i det man försöker berätta. Om det inte är på riktigt för mig kommer det aldrig bli på riktigt för dig.

* Var hämtade du inspiration till Björnstad? Finns det någon verklig förebild för Björnstad?

Det finns nog flera hundra. Jag tror att det där samhället existerar på många platser, och det behöver nog inte vara en småstad, jag tror att vi ofta på olika sätt skapar små slutna världar även mitt i stora städer: På jobbet, i skolan, i föreningen, på vår gata, i vår bostadsrättsförening. Och jag är intresserad av det. Vad som händer när våra beslut börjar påverka varandra. Det är en av de viktigaste raderna för mig i hela boken: ”Vad är ett samhälle? Det är summan av våra val.”

* Det du berättar om i Björnstad handlar mycket om hockey och framförallt spelet inom spelet så att säga. Hur kom det sig att det blev just hockey?

Jag älskar hockey. Det är väl det enkla svaret. Men det är klart att en massa människor har sagt till mig att det är en dålig idé och att det är för smalt och att folk inte kommer vilja läsa en bok om hockey. Framför allt min agent har väl himlat med ögonen en del, för han har ju nu fått det ytterst otacksamma uppdraget att försöka förklara för mina utländska förlag att ”yes, it’s a book about ice hockey, yes…ice! They play with sticks! Like…bandy! Do you know bandy?”. Men vafan, det är ju det här jag alltid sysslat med. Det var det här jag gjorde med Ove och Britt-Marie och Elsas mormor i mina tidigare böcker: Jag presenterar de allra sämsta sidorna av en karaktär, och sen ägnar jag 400 sidor åt att försvara hen. Jag tror att jag på många sätt gör samma sak med hockey i ”Björnstad” nu. 

* Läser du själv mycket? Hämtar du inspiration ifrån det du läser? Och vad läser du i så fall?

Jag läser hela tiden. Allt jag stöter på. Det är verkligen det enda sättet jag känner till som gör en bättre på att skriva och på att tänka. Om man inte hela tiden läser vad andra skriver så utvecklas man ju inte, då finns det liksom hela tiden ett väldigt naturligt lågt tak för hur bra man kan bli. Och det här är ju ett hantverk som jag respekterar väldigt mycket, så jag vill verkligen försöka bli så bra som jag kan på det. Det bästa jag har läst de senaste två månaderna har varit Karolina Ramkvists ”Det är natten”, Ransom Riggs ”Miss Peregrines home for peculiar children”, Alex Schulmans ”Glöm mig”, Alan Moores ”Watchmen” och Patti Smiths ”M Train”. 

* Jag får tacka dig för att du tagit dig tid att svara på mina frågor. Som avslutning undrar jag om man kan få en liten hint om vad nästa del i Björnstad kommer handla om?

Den kommer handla mycket om mobbning och utanförskap. Och det kommer få våldsamma konsekvenser.