Två * Maria Gripe

För en tid sedan fick jag ett fint överraskningspaket i brevlådan ifrån Modernista förlag, tusen tack! I det paket låg två stycken av Maria Gripes fantastiska böcker. Här kommer de båda i varsitt omdöme.

Maria Gripe, Pappa Pellerins dotter.

Handling:

Loella bor ensam i en liten stuga i skogen med sina små tvillingbröder. Hennes mamma är ute och arbetar på sjön i långa perioder och hennes pappa vet hon ingenting om. Det går dock ingen direkt nöd på Loella och bröderna. Hon har tant Adina, som hjälper henne, och hon har Pappa Pellerin. Visserligen är Pappa Pellerin bara en fågelskrämma, men för Loella representerar han något mer – kanske pappan som hon hört att hon liknar, men som hon aldrig sett.

När mamman också försvinner tvingas Loella lämna sin trygga värld i skogen, och hamnar på ett barnhem i den främmande, skrämmande staden. Samtidigt växer sig drömmen om pappan starkare och blir allt viktigare för Loella.

Vad jag tyckte:
Detta är då en nyutgåva av Maria Gripes klassiska barnböcker som dessutom är vackert illustrerade med Harald Gripes utsökta illustrationer. Pappa Pellerins dotter är inte en bok jag känner igen att jag läst i barndomen. Men den passar ändå väl att läsa även som vuxen. Jag fastnar direkt för Loella och hennes öde. Där jag grips av hur skickligt Maria Gripe skildrar hennes utsatthet både med värme och medmänsklighet. Jag blir väldigt förtjust i Loellas skildringar av staden och hur hennes längtan efter skogen och naturen brinner så starkt inom henne. Loella är verkligen ett naturens barn och det är där hon hör hemma. Med varsam hand berättar Maria Gripe om Loella och hennes bröders öden, om svårigheterna i att bli lämnande och längtan efter pappa som försvann.  En vacker uppväxt skildring som ändå inte ryggar för att berättar om det allra svåraste och mörkaste som kan finnas inom en ung flicka.  Om ensamheten som tynger så hårt och längtan som gör så ont. Finstämd och gripande berättelse.

Pappa Pellerins dotter må ha några år på nacken men håller att läsa än idag tycker jag.  Pappa Pellerins dotter är en skimrande vacker bok som berör mig starkt och som stannar kvar hos mig.

Maria Gripe, Glasblåsarns barn

Handling: På en vårmarknad i Blekeryd i Småland, någon gång i början av 1800-talet, försvinner glasblåsarns barn Klas och Klara. Somliga visste att det skulle ske, andra bara anade det, men ingen kunde göra någonting åt saken.

Klas och Klara har blivit bortrövade av Härskaren, som gåva till hans maka Härskarinnan. Och nu tvingas de leva i det stora gotiska slottet mitt i en mörk, folktom stad.

Vad jag tyckte:
Även denna bok är en nyutgåva av Maria Gripes klassiska barnbok. En utgåva med förtrollande vackra illustrationer av Harald Gripe. Glasblåsarns barn var jag helt säker på att jag en gång i tiden läst men nu är jag lite osäker. För jag kan inte minnas att boken var så otäck som jag tycker den är idag. Kanske är det ändå bara så att jag läser med andra ögon idag, mer som vuxen och inte som ett barn. För det är en obehaglig bok och rätt så skrämmande sådan. Maria Gripes utsökta pennan skildrar ensamhet så stark att den skapar ett fruktansvärt kontrollbehov och en stark längtan efter makt.

Glasblåsarns barn är en filosofisk bok som säkert kan analyseras bättre av andra än mig men jag märker att det krävs lite för att läsa boken. Sänker man kraven så går boken att läsa rakt upp och ner som en skrämmande saga. Men samtidigt så är det också väldigt vackert berättat med samma innerliga värme och omsorg som i Pappa Pellerins dotter.  Det finnas många intressanta karaktärer i boken som jag funderar över även efter avslutad läsning. Så på det stora hela är Glasblåsarns barn en sagoskimrande berättelse fylld med mystik och mörker som på många vis är väldigt tilltalande att läsa.