Det sista riket av Brandon Sanderson

Brandon Sanderson, Mistborn: Det sista riket
Rec-ex ifrån Modernista förlag, Tusen tack!

J-vlar vilken bok detta är! Ja det krävs faktiskt ett lämpligt förstärkningsord för att understryka hur bra denna boken är.  Vi har till att börja med en typisk medeltida fantasyvärld men där Sanderson adderar dystopiska element för att skapa en helt egen unik värld. De dystopiska inslagen i form av askregn som faller mest hela tiden vilket ger en karg och ofruktbar värld. Och där kvällarna fylls av en märklig dimma, som ligger tätt över världen och stadens gator. Där en av karaktärerna undrar vad i hela fridens dagar en blomma är för något och hur man kan påstå att gräset faktiskt ska vara grönt.  Lägg där till ett mäktigt och komplicerat magisystem som kallas allomanti men som förklaras och beskrivs så tydligt att jag som läsare förstår precis vad Sanderson är ute efter. Samtidigt så känns detta magisystem trovärdigt och som om att det skulle kunna fungera i "verkligheten". Sedan lägger vi till folket som består av olika mänskliga raser. Vi har dels ädlingarna, det är de som är högst upp och de som äger det mesta i Sandersons värld, det är också dessa som främst besitter kunskapen om allomantin och förmågan att behärska den. Sedan har vi skaa, ett slavfolk som behandlas fruktansvärt illa och ses mest som användbar arbetskraft åt ädlingarna. Dessutom så möter vi en terrisman som kommer ifrån ett folkslag som besitter speciella egenskaper men som i princip är utrotat av olika anledningar. Sedan har vi Översteprästen, det är han som är den onde ( ?) ledaren som tillsammans med skräckinjagande inkvisitorer med stålspikar istället för ögon och en grupp människor som kallas förlikare styr över hela denna världen. Ruggigt bra blir hela denna kompotten. Lägger vi dessutom till karaktärerna Vin och Kelsier som är våra främsta berättarröster så får vi en formidabel berättelse som man lätt slukar i ett nafs trots sidantalet på över 700 sidor.

Vin är en skaa en strykrädd "byracka" som ständigt försöker gömma sig i mörka hörn och som är konstant livrädd. Vin som inte vet vad det innebär att lita på någon annan eller ens vet att det går att vara vänner med någon annan. Vin ingår i ett tjuvgäng men kommer genom en olycksalig händelser möta Kelsier och hans gäng. Kelsier är en slags hjälte/antihjälte som vill störta hela det Det sista riket och framförallt då Översteprästen.  Kelsier upptäcker att Vin besitter samma förmågor som han, förmågor de inte borde ha vilket innebär att de två har allomantiska förmågor. Tillsammans får vi som läsare lära oss mer om allomantin och vad den innebär under Vins egna träning, ett smart grepp tycker jag. Samtidigt får man under denna resans gång lära känna dessa två karaktärerna otroligt väl och jag bryr mig  om dem båda två. Jag tar mig till dom och finner att de är som vänner för mig. Skickligt gjort av Sanderson där.

Handlingen går ut på att överlevaren Kelsier tillsammans med sitt gäng och ett antal andra ska störta det riket och översteprästen. Kelsier som är den enda som överlevt och återvänt ifrån de ökända fängelshålorna Hatshins. Tillsammans utarbetar de en kupp, en plan som sträcker sig över ett helt år och det är många detaljer som måste klaffa för att allt ska bli som det är tänkt.  För det är trötta på att leva i en värld av lidande där den evige och odödlige Överstehärskaren styr genom ett antal aristokratiska familjer. Och där vanligt folk är dömda att leva i underkastelse och arbeta som slavar.

Jag slukas av Brandon Sandersons berättelse och jag sugs in i denna märkliga värld med alla dessa fantastiska karaktärer.  Förutom Vin och Kelsier får vi möta Dockson, Breeze, Ham, Leistebournes, Marsh, Elend och terrismannen Sazed skapar tillsammans ett färgstarkt och intressant persongalleri.

När sista delen kommer läser jag med andan i halsen och en skyhög puls för att slutligen sitta där med hakan i golvet och tårar i ögonen. Hur kan man bara göra så? Tänker jag förtvivlat men samtidigt så känner jag mig djupt imponerad över Brandon Sanderson faktiskt gjorde så. Det är helt enkelt så rätt samtidigt som det är så fel....  Sandersons värld bjuder inte på en värld/personer som enbart är goda eller onda, de kan även vara allt däremellan. De onda kan faktiskt rymma goda sidor och de goda kan rymma onda sidor. Det är äkta verklighet där det finns mer än bara svart och vitt, det finns även tusentals gråa nyanser. Och i Sandersons värld så kan hjältar misslyckas och begå katastrofala fel men i slutänden kanske det ändå blir bättre så?

Varje kapitel inleds med ett kort stycke skriven av någon, denna någon förblir hemlig långt in i boken. Men de skapar ytterligare en nyans till denna historien. Såhär inleds första kapitlet:

" Ibland oroar jag mig för att jag inte är den hjälte som alla tror att jag är. Filosoferna försäkrar mig att detta är rättan tid, att tecknen visat sig. Men jag undrar fortfarande om de tagit fel på person. Så många människor förlitar sig på mig. De säger att jag kommer hålla hela världens framtid i min famn.  Vad skulle de säga om de visste att deras förkämpe- Tidernas hjälte, deras frälsare- tvivlar på sig själv? Kanske skulle de inte alls bli chockade. På sätt och vis är det detta som oroar mig mest. Kanske undrar de, innerst inne- precis som jag gör. När de ser mig, ser de då en lögnare?"

Sist av allt måste jag få nämna Sanderson fantastiska språk, ett språk som är lätt att läsa men samtidigt väldigt detaljrikt. Hans språk är omfångsrikt och väldigt träffsäkert. Det är en njutning att läsa det. Samtidigt måste jag ge en eloge till översättaren Lottie Eriksson för en förträfflig översättning. Många gånger kan just dystopiska/fantasy böcker bli knepiga i själva översättningen, vissa ord låter bara löjligt eller dumt i själva översättningen. Som tex i Ann Aguirres bok Enklaven där Deuce blir Spadertvå på svenska, kanske svårt att hitta en klockren översättning förvisso men det blir ändå lite märkligt att läsa. I Sanderson bok så kallas de som besitter magiska förmågor för Mistborns i den engelska utgåvan vilket på svenska blir Dimfödd, klockren översättning tycker jag. Bara en kortfattad reflektion där, kunder fortsatt lite till men denna recension är redan väldigt lång!

Jag kan bara säga: Läs och njut!!! 

Själv ska jag otåligt vänta på nästa del, för trots att denna bok är snyggt avslutad så finns där trådar och frågor jag vill ha svar på. Samt att jag mer än gärna återbesöker Sandersons fantastiska värld.