Järnprovet av Holly Black & Cassandra Clare

Holly Black & Cassandra Clare, Järnprovet  

Handling:
Callum Hunts pappa har alltid varnat honom för magi. Han har satt upp tre enkla regler: 1. Lita aldrig på en trollkarl 2. Lyckas aldrig med en uppgift som en trollkarl ger dig 3. Låt aldrig en trollkarl ta dig med till Magisteriet. Och nu är Call på väg att bryta alla tre.

När Call blir kallad till inträdesprovet till Magisteriet, skolan för magiker, gör han sitt yttersta för att misslyckas. Han bränner upp papper, gör sönder utrustning och är otrevlig – allt för att bli utkastad så fort som möjligt. Men vad gör det när han blir utvald ändå? Och är verkligen Magisteriet så illa som hans pappa alltid har fått honom att tro? Call kommer snart att upptäcka att allt inte är vad det ser ut att vara och att den största prövningen ännu ligger framför honom …

Vad jag tyckte:

Jag är mycket förtjust i Holly Black och en aningens mindre förtjust i Cassandra Clare men det kändes ändå som jag ville testa deras gemensamma projekt Järnprovet. Det sägs att det påminner mycket om Harry Potter, visst känner jag igen en del ifrån de två böckerna jag läst om Potter men jag tycker ändå Black & Clare lyckas skapat något helt eget. Jag gillar hur de har byggt upp världen kring Magisteriet och hur själva magikdelens uppbyggnad är gjord känns trovärdig. I en urbanfantasy/ vanlig fantasy så är ju ofta magik en stor del och det krävs att det görs på ett så snyggt sätt att jag som läser känner att "Jo men det låter ju inte helt orimligt detta". I Järnprovet handlar det mycket om att det är själva elementen, Vatten, Vind, Eld och Jord som bygger upp magin. Komplext system som ändå är lätt att ta sig till och förstå. Och så är det i Järnprovet tycker jag. Dessutom har Black & Clare skapat ett persongalleri som är lätt att ta sig till och tycka om, man bryr sig om karaktärerna och man vill veta mer om dom. Callum Hunt är ju berättarrösten och han känns som en spännande karaktär. Han försöker misslyckas så på provet men lyckas ändå göra så bra ifrån sig att han bli antagen. Hans tvivel på sig själv, vem han är, varför hans pappa är så emot skolan och all magik skapar spänning och driver berättelsen framåt. När det sedan börjar bli så att Callum trots allt hans pappa säger faktiskt börjar tycka att den där hemska skolan är rätt ok och att han dessutom träffar människor som vill vara kompis med honom gör att känner " Men jo jag kanske kan stanna lite till". Jag älskar också själva skolan, uppbyggnaden och alla detaljer kring den skapar en lust att fortsätta läsa för att få veta mer om denna magiska och udda plats.  Clare & Black lyckas också sammanfläta den inre karaktärshandlingen med den yttre handlingen på ett riktigt snyggt sätt. Samtidigt så är det svårt att särskilja på att det faktiskt är två författare som skrivit boken, härligt tycker jag!

Nu börjar då väntan på nästa del! Alla dessa serie som man väntar, väntar och väntar på!