Enklaven av Ann Aguirre

Ann Aguirre, Enklaven
Rec.ex ifrån Modernista Förlag, Tusen tack!

Handling:

New York ligger i ruiner. Större delen av invånarna utplånades för länge sedan av pesten. En del av de överlevande sökte sig ner under jord och här lever de kvar i olika enklaver. Men i tunnlarna utanför deras befästningar lurar fasansfulla varelser i mörkret – missfoster som livnär sig på ­människokött. Sällan får någon i enklaven uppleva sin tjugoårsdag.

När Spadertvå fyller femton genomgår hon blodsriten som förvandlar henne till jägarinna. Hon paras ihop med Tålig, en ­jägare i hennes egen ålder som bodde ovan jord när han var liten. Snart upptäcker de att den närmaste enklaven helt har utplånats av missfostren, men de äldste vägrar att tro på dem. I stället förvisas Spadertvå och Tålig från enklaven för all framtid och tvingas söka sig ovan jord.

Vad jag tyckte:

Enklaven är en mörk dystopi som bjuder på en actionfylld och spännande historia. Spadertvå är en otroligt stark karaktär med skinn på näsan, en riktig kick-ass tjej som enbart drömmer om att få bli jägarinna och bli en viktig del för Enklavens överlevnad. Livet nere i de mörka tunnlarna är skrämmande att läsa om och om hur Spadertvå inte förstå vad närhet och kontakt med andra människor innebar är sorgligt att läsa om. Dessa människor lever sina korta liv i mörker, instängda och avskärmad med total kontroll över de få medlemmarna. Där barnen kallas småglin och enbart får ett nummer, Spadertvå var Flicka 15 i början av boken. Det är ju inte många av småglinen som överlever så ett nummer räcker gott och om de överlever till 15 så får de så ett namn och en plats i någon av de tre grupperna. Enklavens medlemmar är nämligen indelade i tre grupper, byggare, avlare och jägare. Alla tre grupper fyller sin funktion för överlevnad.  Spadertvå verkar tillhöra en av de senare generationerna, mycket av den kunskap som fanns om det tidigare livet verkar ha gått förlorat och det känns som det förflutit en tid sedan världens lades i ruiner.  Visst rymmer boken en del klyschor och emellanåt berättelsen nästan lite för distanserad och kylig, Spadertvå är lite för kall och lite för egensinnig.  Dessutom saknas förklaringar över varför de lever i tunnlarna och hur missfoster blev just dessa människoätande varelserna. Bitar som kunde gett lite mer djup åt historien. Till en början var jag väldigt glad att den där eviga förbannade kärlekstriangel lös med sin frånvaro....Dock fick min lycka ett abrupt slut i sista delen av boken.....Naturligtvis dyker det upp en kärlekstriangel, dessutom med en riktigt god pojke och en en riktigt ond pojke med Spadertvå som flickan....Tröttsamt är det minsta jag kan säga!  Varför dessa eviga kärlekstrianglar? Räcker det inte med kampen för överlevnad, försöken att skapa sig ett bra liv, vänskap och kanske en enda rejäl och trovärdig kärlek mellan två karaktärer av valfritt kön?

Men på det stora hela gillar jag det verkligen, det är smart, kvicktänkt och rejält underhållande. I vissa stunder känns Enklaven rent av rätt nyskapande och fräsh och erbjuda en lite annorlunda dystopisk skildring. På omslaget sägs att boken kan liknas med Hungerspelen, en tröttsam jämförelse måste jag säga och jag tycker att om man nu måste jämföra så tycker jag Enklaven mer liknar Divergent-serien av Veronica Roth eller i viss mån kanske också Rör mig inte-serien av Tahere Mafi. Jag tycker skildringen av Spadertvås upptäckt av Ovansidan är fint skildrad och här får vi se en annan sida av henne också. Tålig som kom till Enklaven när han var 8 år har vetskap och kunskap om Ovansidan. Men Spadertvå saknar all förståelse för livet på Ovansidan.  Lättläst och riktigt underhållande är i alla fall Enklaven och jag kommer definitivt fortsätta läsa serien!